Haha, mina gener
Så, idag fick jag det bekräftat. Teodor är, trots att han ser ut som en avbild av sin far även mitt barn. Detta visar sig genom våldsamt uppförande på den öppna förskolan.
"Till attack!!" Jag behövde bara lägga ner honom på golvet så var han igång. Han kastade sig över lekkompisarna, drog dem i örat och försökte brotta ner dem. Hans mamma, jag, bad om ursäkt och tittade bort lite. Jag var nämligen själv precis likadan.
Jag klättrade överallt. Jag bet, drog i hår och slogs. Tidigt. Och så gör även sonen. Det är ganska intressant eftersom en nära vän till mig påpekade under min graviditet att det vore optimalt om vi fick söner med mitt temperament och döttrar med Markus. Personligen hoppades jag att min ilskna sida skulle dö ut med mig :S Men man får inte alltid som man vill.
Frågan jag vill lyfta är varför det är mer okej om småkillar är vilda och busiga, än småtjejer?
Jag har en systerdotter som är vild och busig, och jag ser och vet att omgivningen reagerar mer på detta än de skulle gjort om hon varit en pojke. Jag vet med säkerhet att det inte var riktigt okej för alla att jag var näsvis och busig som liten. Som tur var hade jag två föräldrar som tyckte att det var extremt charmigt med en vild liten Milla därhemma.
Så jag fortsatte, tills jag upptäckte böckernas fantastiska värld.
"Ablaablablaaaaeeeeeeyyyy" låter det från köket. Den lille roar sin far då de lagar mat tillsammans. Stackars markus är inte helt van längre:P (läs jag skrattar ondskefullt), för just nu kan den lilla inte vara tyst och lugn i mer än två minuter. Och han är helt galen för att han inte kan ta sig framåt. Jag tycker att det är skitkul.
"Till attack!!" Jag behövde bara lägga ner honom på golvet så var han igång. Han kastade sig över lekkompisarna, drog dem i örat och försökte brotta ner dem. Hans mamma, jag, bad om ursäkt och tittade bort lite. Jag var nämligen själv precis likadan.
Jag klättrade överallt. Jag bet, drog i hår och slogs. Tidigt. Och så gör även sonen. Det är ganska intressant eftersom en nära vän till mig påpekade under min graviditet att det vore optimalt om vi fick söner med mitt temperament och döttrar med Markus. Personligen hoppades jag att min ilskna sida skulle dö ut med mig :S Men man får inte alltid som man vill.
Frågan jag vill lyfta är varför det är mer okej om småkillar är vilda och busiga, än småtjejer?
Jag har en systerdotter som är vild och busig, och jag ser och vet att omgivningen reagerar mer på detta än de skulle gjort om hon varit en pojke. Jag vet med säkerhet att det inte var riktigt okej för alla att jag var näsvis och busig som liten. Som tur var hade jag två föräldrar som tyckte att det var extremt charmigt med en vild liten Milla därhemma.
Så jag fortsatte, tills jag upptäckte böckernas fantastiska värld.
"Ablaablablaaaaeeeeeeyyyy" låter det från köket. Den lille roar sin far då de lagar mat tillsammans. Stackars markus är inte helt van längre:P (läs jag skrattar ondskefullt), för just nu kan den lilla inte vara tyst och lugn i mer än två minuter. Och han är helt galen för att han inte kan ta sig framåt. Jag tycker att det är skitkul.
Ingen återvändo.
Den sitter i. Insmetat och klart. Tio minuter av trettio har gått. Nu ska håret bli lila :) Ingen återvändo. Hmm..Just nu ser jag mest ut som en smurf. En något deprimerad smurf ( på grund av den mörka färgen). Jag har såklart lyckats smeta färg i ansiktet och på öronen. Illa. Försökte få bort det med tvål men det gick inte :S Tur att jag inte ska gå till något jobb imorgon.
Jag skulle färga håret för att fira. Midjemåttet har minskat med 7 cm sedan jag började med promenaderna och situpsen. Höfterna har minskat med 5 cm och låren 2. Jag gillar promenader och en vegetariskt baserad kost :)
Jag börjar få upp hoppet om att någon gång komma ner i mina jeans igen.
Vågen undviker jag. Kommer nog aldrig gilla vad som står på den i alla fall.
Mackan är ledig idag, därför passar jag på med hårfärgningen. Skönt att få lägga lite tid på sig själv. Har tyvärr fortfarande lite träningsvärk sedan mamma barn gympan, jag hoppas verkligen den går över innan nästa gång!! Bra pinsamt annars...
Ingen återvändo är en ganska intressant titel. Det är så jag känner med det mesta just nu. Man har ju sin familj till exempel, varken barnet eller killen verkar gå att lämna tillbaka :S Mammalivet känns ändå bra. Jag har börjat förstå att det finns massa saker som jag inte kan återvända till. Att det finns saker med så mycket komplexa och laddade känslor att det är lika bra att lämna dem bakom sig. Det kan vara gamla vänner, eller i mitt fall folk jag trodde var mina vänner. En gammal arbetsplats, som inte är värd ens tankar om den inte välkomnar en tillbaka.
Ingen återvändo utesluter det förflutna, men öppnar upp framtiden.
Jag vet inte vad jag ska göra när jag varit hemma färdigt. Jag vet inte alls. Det skrämmer mig lite, samtidigt som möjligheterna öppnar sig. Det finns ingen återvändo, jag kan inte bli den jag en gång var. Jag kan bara bli, den jag kommer att bli.
Hittills vet jag bara att den personen kommer att ha lila hår ;)
Jag skulle färga håret för att fira. Midjemåttet har minskat med 7 cm sedan jag började med promenaderna och situpsen. Höfterna har minskat med 5 cm och låren 2. Jag gillar promenader och en vegetariskt baserad kost :)
Jag börjar få upp hoppet om att någon gång komma ner i mina jeans igen.
Vågen undviker jag. Kommer nog aldrig gilla vad som står på den i alla fall.
Mackan är ledig idag, därför passar jag på med hårfärgningen. Skönt att få lägga lite tid på sig själv. Har tyvärr fortfarande lite träningsvärk sedan mamma barn gympan, jag hoppas verkligen den går över innan nästa gång!! Bra pinsamt annars...
Ingen återvändo är en ganska intressant titel. Det är så jag känner med det mesta just nu. Man har ju sin familj till exempel, varken barnet eller killen verkar gå att lämna tillbaka :S Mammalivet känns ändå bra. Jag har börjat förstå att det finns massa saker som jag inte kan återvända till. Att det finns saker med så mycket komplexa och laddade känslor att det är lika bra att lämna dem bakom sig. Det kan vara gamla vänner, eller i mitt fall folk jag trodde var mina vänner. En gammal arbetsplats, som inte är värd ens tankar om den inte välkomnar en tillbaka.
Ingen återvändo utesluter det förflutna, men öppnar upp framtiden.
Jag vet inte vad jag ska göra när jag varit hemma färdigt. Jag vet inte alls. Det skrämmer mig lite, samtidigt som möjligheterna öppnar sig. Det finns ingen återvändo, jag kan inte bli den jag en gång var. Jag kan bara bli, den jag kommer att bli.
Hittills vet jag bara att den personen kommer att ha lila hår ;)
Eget rum
Jag vill ha ett eget rum. Ett eget rum där jag bestämmer. Där min röra är den enda röran som existerar. Tyvärr innebär vuxenvärlden alltför ofta att man snuvas på sitt egna utrymme. Jag känner mig snuvad, snuvad på en plats där jag får vara ifred, en plats dit jag kan fly och bara vara ifred. Och tänka.
Det suger verkligen att bo med killar.
Jag saknar att smyga in till min syster och prata om hur orättvist allting är. Jag saknar sällskap när jag sminkar mig och hjälp att färga håret. Jag saknar smakråd och förtrolighet. Jag saknar allt rosa. Trots att jag avskydde det när jag levde i det. Jag hatade att aldrig få ha mina kläder ifred, mina skivor ifred och mitt smink. Men... Jag har ändrat mig.
Pojkar är liksom inte så roliga (lilla Todden är ju rätt oskyldig än så länge), jag tycker att det suger att de alltid byter kanal på tv:n till någon dålig film. Det suger att de klagar på att ens kläder ligger överallt och att man glömt plocka bort sitt nagellack samtidigt som de inte ser att det behövs diskas förrän disken svämmar över.
Men det värsta är att de oftast glömmer allt man säger till dem.
Jag borde satsat på en fyra istället för en trea. Så att jag kunde fått ett eget rum.Det är vuxenvärldens högsta pris, förlusten av ens eget utrymme.
Jag undrar bara om det är så att pojkar och flickor uppfostras så olika, hur är det egentligen möjligt? Det skulle enligt mina värderingar innebära att flickor får den goda uppfostran samtidigt som killar inte får någon uppfostran alls. Och de flesta som uppfostrar barn är kvinnor. Hur hänger detta ihop? Det verkar ju helt galet...
Jag får se till att bryta mönstret med min lilla gullunge. Hans framtida fru eller man ska känna sig konstant lyckligt lottad. Det vore något.
Det suger verkligen att bo med killar.
Jag saknar att smyga in till min syster och prata om hur orättvist allting är. Jag saknar sällskap när jag sminkar mig och hjälp att färga håret. Jag saknar smakråd och förtrolighet. Jag saknar allt rosa. Trots att jag avskydde det när jag levde i det. Jag hatade att aldrig få ha mina kläder ifred, mina skivor ifred och mitt smink. Men... Jag har ändrat mig.
Pojkar är liksom inte så roliga (lilla Todden är ju rätt oskyldig än så länge), jag tycker att det suger att de alltid byter kanal på tv:n till någon dålig film. Det suger att de klagar på att ens kläder ligger överallt och att man glömt plocka bort sitt nagellack samtidigt som de inte ser att det behövs diskas förrän disken svämmar över.
Men det värsta är att de oftast glömmer allt man säger till dem.
Jag borde satsat på en fyra istället för en trea. Så att jag kunde fått ett eget rum.
Jag undrar bara om det är så att pojkar och flickor uppfostras så olika, hur är det egentligen möjligt? Det skulle enligt mina värderingar innebära att flickor får den goda uppfostran samtidigt som killar inte får någon uppfostran alls. Och de flesta som uppfostrar barn är kvinnor. Hur hänger detta ihop? Det verkar ju helt galet...
Jag får se till att bryta mönstret med min lilla gullunge. Hans framtida fru eller man ska känna sig konstant lyckligt lottad. Det vore något.
Svenskar på japansk restaurang..
"Ursäkta, jag skulle inte kunna få en gaffel? Bara en, de här träbitarna är så märkliga att äta med. Märklig mat det här, är den verkligen färdig?" Hur kan man beställa in sushi utan att veta att fisken är rå? Vad hände med att ta seden dit man kommer, vara öppen för andra kulturer och försöka ta seden dit man kommer.
Allvarligt, vissa människor borde bara tillåtas äta på det lokala värdshuset.
"Herreguuuuuud, de ansvarar inte för ytterkläder och värdesaker. Du MÅSTE ta in din kappa (den är ju så värdefull)."
Köp en billigare jacka för helskotta, världen och miljön är i kris.
Snobbar snobbar snobbar. Konservativa, tråkiga snobbar.
Jag kan bli så fruktansvärt trött på människor, jag har ingen aning om hur de flesta tänker. Status, prestige. Dessa kommer långt över medkänsla och nyfikenhet. Vad gör vi med världen?
Jag sitter och njuter av den akustiska låten "Never think" och en kopp Roiboos te. Önskar att jag fick sitta så jämt. Samtidigt som jag tittar ut och längtar efter att resa till andra länder. Höra andra språk.
Som vanligt trött och kluven. Men men.
Jag måste verkligen berömma den tålamodiga personalen på restaurangen. De var så trevliga och tillmötesgående mot alla gäster, inklusive de dryga. Vi gav så mycket dricks som vi kunde ta oss råd till. För jag led när de fick ta hand om allt gnäll. Dessutom var husets vin bland det godaste jag druckit :)
Det verkar inte längre finnas någon ära i god ton, att vara artig och trevlig.
Allvarligt, vissa människor borde bara tillåtas äta på det lokala värdshuset.
"Herreguuuuuud, de ansvarar inte för ytterkläder och värdesaker. Du MÅSTE ta in din kappa (den är ju så värdefull)."
Köp en billigare jacka för helskotta, världen och miljön är i kris.
Snobbar snobbar snobbar. Konservativa, tråkiga snobbar.
Jag kan bli så fruktansvärt trött på människor, jag har ingen aning om hur de flesta tänker. Status, prestige. Dessa kommer långt över medkänsla och nyfikenhet. Vad gör vi med världen?
Jag sitter och njuter av den akustiska låten "Never think" och en kopp Roiboos te. Önskar att jag fick sitta så jämt. Samtidigt som jag tittar ut och längtar efter att resa till andra länder. Höra andra språk.
Som vanligt trött och kluven. Men men.
Jag måste verkligen berömma den tålamodiga personalen på restaurangen. De var så trevliga och tillmötesgående mot alla gäster, inklusive de dryga. Vi gav så mycket dricks som vi kunde ta oss råd till. För jag led när de fick ta hand om allt gnäll. Dessutom var husets vin bland det godaste jag druckit :)
Det verkar inte längre finnas någon ära i god ton, att vara artig och trevlig.
Mellantid.
För första gången på länge saknar jag verkligen att gå och arbeta. Att försvinna. Få en paus. För det som är mest negativt med att gå hemma är att man får alldeles för mycket tid att tänka. Och ingen tid att fly.
Det är tråkigt att vara ensam på helgen. Med en sambo som arbetar på helgerna, när alla andra är "familj".
Då kommer tankarna rusande.
Särskilt om det har hänt något jobbigt.
Den största fördelen med att arbeta är att man får ett paus från sitt privatliv. Och få distans till sig själv.
Just nu sitter jag fast i någon form av mellantid. Mittemellan flytt. Mittemellan jobb. Det känns som om någon slagit på en pausknapp och lilla Todden har tagit över hela mitt liv. Hela min själ.
Hmm, det låter mer deprimerande än det är. Jag älskar mitt lilla barn mest av allt och är så glad att jag fått honom. Men något hände på vägen och jag känner inte riktigt igen mig själv.
Och jag vet inte om det är tänkt att jag ska hitta tillbaka eller om det är tänkt att jag ska vara förändrad. Och lära känna mig själv igen.
Det är tråkigt att vara ensam på helgen. Med en sambo som arbetar på helgerna, när alla andra är "familj".
Då kommer tankarna rusande.
Särskilt om det har hänt något jobbigt.
Den största fördelen med att arbeta är att man får ett paus från sitt privatliv. Och få distans till sig själv.
Just nu sitter jag fast i någon form av mellantid. Mittemellan flytt. Mittemellan jobb. Det känns som om någon slagit på en pausknapp och lilla Todden har tagit över hela mitt liv. Hela min själ.
Hmm, det låter mer deprimerande än det är. Jag älskar mitt lilla barn mest av allt och är så glad att jag fått honom. Men något hände på vägen och jag känner inte riktigt igen mig själv.
Och jag vet inte om det är tänkt att jag ska hitta tillbaka eller om det är tänkt att jag ska vara förändrad. Och lära känna mig själv igen.
Barnvakt
Sååå, idag ska jag lämna lillen till sin farmor och farfar och gå ut och äta på en sushirestaurang i gamla stan.
Markus och jag. Själva.
Jag skulle ljuga om jag inte skulle erkänna att det känns lite läskigt. Läskigt att vara ifrån den lilla. Det var länge sedan nu. Hittills är det dessutom bara min mamma som haft honom.Jag är en fjantig, fjompig hönsmamma.
Som konstant försöker finna anledningar att låta bli att lämna bort honom.
Separationsångest, jag tror den är värre för mig än för lillgrabben...
Det roligaste svepskälet jag haft hittills är min galna träningsvärk från mamma-barn gympan igår. Jag ifrågasatte om vi verkligen skulle kunna ha trevligt när jag har sådan ömmande smärta i ryggen. Egentligen gör det skönt ont, men det behöver inte någon veta. Sen tror jag att Mackan är lite krasslig också. Ojojoj...
Jag tramsar, jag vet.
Sen känns det faktiskt lite läskigt att vara helt ensam med Markus också. Det var evigheter sedan. Vad ska vi prata om egentligen, när Todden inte är där?
Har jag hamnat där jag svurit på att inte hamna, har jag lyckats sätta mitt förhållande helt ååt sidan och bara blivit mamma?
Det är dags för mig att ge mig ut i promenadspåret med mina stavar nu, så jag ska försöka klura på detta...
Egentligen tror jag att det bara är det att sonen blivit så charmig på slutet. Det är härligt att vara med honom, han kramas och pussas (även om det mesta är lite för våldsamt för min smak) och tittar på en med en blick full av kärlek.
Hur skulle jag kunna låta bli att bli fånig???
Markus och jag. Själva.
Jag skulle ljuga om jag inte skulle erkänna att det känns lite läskigt. Läskigt att vara ifrån den lilla. Det var länge sedan nu. Hittills är det dessutom bara min mamma som haft honom.
Som konstant försöker finna anledningar att låta bli att lämna bort honom.
Separationsångest, jag tror den är värre för mig än för lillgrabben...
Det roligaste svepskälet jag haft hittills är min galna träningsvärk från mamma-barn gympan igår. Jag ifrågasatte om vi verkligen skulle kunna ha trevligt när jag har sådan ömmande smärta i ryggen. Egentligen gör det skönt ont, men det behöver inte någon veta. Sen tror jag att Mackan är lite krasslig också. Ojojoj...
Sen känns det faktiskt lite läskigt att vara helt ensam med Markus också. Det var evigheter sedan. Vad ska vi prata om egentligen, när Todden inte är där?
Har jag hamnat där jag svurit på att inte hamna, har jag lyckats sätta mitt förhållande helt ååt sidan och bara blivit mamma?
Det är dags för mig att ge mig ut i promenadspåret med mina stavar nu, så jag ska försöka klura på detta...
Egentligen tror jag att det bara är det att sonen blivit så charmig på slutet. Det är härligt att vara med honom, han kramas och pussas (även om det mesta är lite för våldsamt för min smak) och tittar på en med en blick full av kärlek.
Hur skulle jag kunna låta bli att bli fånig???
Ansiktsboken
Bara en fråga, vad är egentligen syftet med fb? Jag gillar tanken på att hålla kontakten med gamla kompisar oc så men situationen blir ju helt mobbad. Det finns två scenarior som hör till vanligheten och som faktiskt retar gallfeber på mitt lyckliga jag.
1.Man hittar en gammal vän och blir superglad, addar personen, får gensvar och skriver något till denne. Sen får man inget svar.
2.Man blir hittad av en gammal vän, blir jätteglad, skriver något till denne och får sen inget svar.
Är det så mycket status i antalet vänner? Seriöst, jag blir bara irriterad. Om jag ska vara ärlig så har jag enligt fb 179 vänner. Men det borde heta bekanta. För vänner, det har jag bara ungefär fem stycken. Och det räcker.
Dessa fem vänner är så fantastiska att de ger mig all status i världen. För de hjälper mig att finna lyckan. Varje dag i allt jag gör.
Så varför blir jag ledsen eller arg över att bara vara ett nummer i någons lista?
Jag tror att det beror på min dramatiska läggning. Helst av allt är jag vän eller fiende. Det suger faktiskt att bara vara... ingenting. Det är som att ha ljusbrunt hår. What's the point? Vanligt. Tråkigt.
Hmm... Har faktiskt den hårfärgen just nu. Men tänker bli lilahårig snart.
Eftersom jag hela livet har fått höra att jag är annorlunda och konstig, så blir världens värsta sak för mig att vara vanlig. Tråkigt. Och egentligen rätt larvigt. För jag bryr mig inte om om andra tycker att jag är tråkig. Egentligen.
Men är man en dramaqueen så är man :)
1.Man hittar en gammal vän och blir superglad, addar personen, får gensvar och skriver något till denne. Sen får man inget svar.
2.Man blir hittad av en gammal vän, blir jätteglad, skriver något till denne och får sen inget svar.
Är det så mycket status i antalet vänner? Seriöst, jag blir bara irriterad. Om jag ska vara ärlig så har jag enligt fb 179 vänner. Men det borde heta bekanta. För vänner, det har jag bara ungefär fem stycken. Och det räcker.
Dessa fem vänner är så fantastiska att de ger mig all status i världen. För de hjälper mig att finna lyckan. Varje dag i allt jag gör.
Så varför blir jag ledsen eller arg över att bara vara ett nummer i någons lista?
Jag tror att det beror på min dramatiska läggning. Helst av allt är jag vän eller fiende. Det suger faktiskt att bara vara... ingenting. Det är som att ha ljusbrunt hår. What's the point? Vanligt. Tråkigt.
Hmm... Har faktiskt den hårfärgen just nu. Men tänker bli lilahårig snart.
Eftersom jag hela livet har fått höra att jag är annorlunda och konstig, så blir världens värsta sak för mig att vara vanlig. Tråkigt. Och egentligen rätt larvigt. För jag bryr mig inte om om andra tycker att jag är tråkig. Egentligen.
Men är man en dramaqueen så är man :)
Klart man måste fuska lite....
Jag har visst fuskat med flera saker på slutet. Jag har inte bloggat som jag borde. Inte städat som jag borde. Och idag var jag på mamma-barn gympa, och jag fuskade. Som man inte borde.
Men det var verkligen asjobbigt.
Jag vet inte vad jag tänkte. Här har man inte tränat sedan ett halvår innan man blev gravid typ. Ryggen är stel och går sönder bara man bär barnet. Och av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att önska sig ett träningskort när jag fyllde år.
Nu menar jag inte att det inte var en bra idé. Det var kul. Skitkul faktiskt.
Cirkelträning. Det värsta jag visste på högstadiet, men idag var det kul. Det var skönt att ta ut sig ordentligt. För det gjorde jag, trots mitt fusk.
Sonen skötte sig fantastiskt bra han också. Låg och skrattade åt sin mamma. Grät inte alls. Fantastiskt.
Vi fick ju den underbara lägenheten också. En vecka kvar till kontraktsskrivning. Jag är så lycklig. Och det är därför jag inte har bloggat. Jag har liksom inte kunnat vara arg på samhället för jag har varit lycklig i min lilla borg.
Jag har varit omgiven av personer som får mig må toppenbra. Jag och Mackan har det fantastiskt tillsammans just nu.
Mina vänner. Mina underbara vänner! Tack för att ni får mig må så bra och inse saker.
Jag har insett något, apropå vad jag tidigare skrivit om förlusten av uppskattningen av det estetiska i samhället. Jag kan bara se till att mitt barn lär sig uppskatta musik och konst. Att det inte går förlorat i mitt hem. Och det tänker jag se till.
Men det var verkligen asjobbigt.
Jag vet inte vad jag tänkte. Här har man inte tränat sedan ett halvår innan man blev gravid typ. Ryggen är stel och går sönder bara man bär barnet. Och av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att önska sig ett träningskort när jag fyllde år.
Nu menar jag inte att det inte var en bra idé. Det var kul. Skitkul faktiskt.
Cirkelträning. Det värsta jag visste på högstadiet, men idag var det kul. Det var skönt att ta ut sig ordentligt. För det gjorde jag, trots mitt fusk.
Sonen skötte sig fantastiskt bra han också. Låg och skrattade åt sin mamma. Grät inte alls. Fantastiskt.
Vi fick ju den underbara lägenheten också. En vecka kvar till kontraktsskrivning. Jag är så lycklig. Och det är därför jag inte har bloggat. Jag har liksom inte kunnat vara arg på samhället för jag har varit lycklig i min lilla borg.
Jag har varit omgiven av personer som får mig må toppenbra. Jag och Mackan har det fantastiskt tillsammans just nu.
Mina vänner. Mina underbara vänner! Tack för att ni får mig må så bra och inse saker.
Jag har insett något, apropå vad jag tidigare skrivit om förlusten av uppskattningen av det estetiska i samhället. Jag kan bara se till att mitt barn lär sig uppskatta musik och konst. Att det inte går förlorat i mitt hem. Och det tänker jag se till.
Mammor och barn som förtjänar det bästa…
Alla dessa morsor, som vräker över deras barn det ”bästa”, läs det ”dyraste”, gör mig galen.
För det smittar. Då vill jag göra samma sak.
Jag vill köpa min son små märkeskläder, för det är ju så gulligt. Egentligen inte gulligare än något annat. För det är varken priset, eller märket som berättar något om kläder.
Eller leksaker.
Hela tiden oroar jag mig över att han inte har tillräckligt med saker. Har han tillräckligt många och stimulerande leksaker? Föräldrars vilja att göra det bästa för barnen utnyttjas i köphysterin på ett fruktansvärt sätt. Det är ju inte bara när de är små som de ska ha det bästa. När de blir äldre ska de fortsätta ha de dyraste märkeskläderna. Resa till de häftigaste platserna. Och så vidare.
Och vi föräldrar, vi är så dumma, vi tror att dyrare är det samma om bättre. Och att barn själva vet vad de behöver. Jag vet till exempel en mamma som klagade över att hennes son inte ville ha på sig sina gummistövlar när de skulle gå från dagis. Hon satt och diskuterade med sin tvååring i timmar, till slut gav hon sig och lät honom ha sina gympaskor. Frid och fröjd. Eller inte.
Sekunden efter de kom ut i regnet ville han ha på sig sina gummistövlar. Hon bytte skor på honom en gång ute, sedan en gång i bilen (tillbaka till gympaskorna) och sedan en vända till.
***GAAAAHHHhhhhg.
Seriöst.
Vuxna finns för att lära barn och unga att ta hand om sig själva, sätta upp regler och lära dem värderingar. Inte för att lära dem att de alltid får som de vill.Är detta tiden?
Hoppfull och poetisk, skeptisk och melodramatisk. Allt samtidigt så klart. Vad vore livet om man bara kände en känsla i taget? Jag har haft otrolig flyt de senaste dagarna, vi fick drömlägenheten och jag ska få en ny guldfärgad mobiltelefon :) Prylgalen. Och, istället för att njuta av flytet undrar jag bara hur länge det varar. Var på rusta och handlade lite, och när jag kom hem så visades Blur top 40 på mtv two, sedan 90's fever på vh1.
Med andra ord har jag skuttat omkring och sjungit och dansat i ett par timmar nu. Sen kom det över mig, pessimissmen... (Pinsamt om jag stavat det ordet fel nu). Jag undrar vad som ska gå snett. Betyder detta att jag aldrig kommer bli anställd igen? Eller hanka mig fram på olika vikariat resten av livet? Eller drabbas av något värre, livshotande... Eller kommer någon av mina kära tas ifrån mig igen?
Hur kommer det sig att man när det händer jobbiga saker har så svårt att tänka att det kommer bättre tider, när man i lyckliga stunder inte kan låta bli att oroa sig? Det kanske bara är jag...
Jag försöker skratta i stunden, jag hade glömt hur rolig vanilla ice var! Haha... Underbara 90-tal.
Lillkillen stökar lite förstås, det känns så hemskt att han verkar känna på sig när jag inte orkar, när jag vill vara ifred. Då är han ledsen och pipig och vill bli konstant buren. Är jag så lätt att genomskåda? Jag behöver tänka... Behöver stärka mig själv så att jag orkar vända det som är jobbigt och tungt.
Men det dåliga samvetet tar över. Och ibland blir jag så ångestfylld att jag mår illa. För jag har glömt allt utom att ha en bebis. Att ha en bebis är det enda jag vet. Och jag älskar honom.
Det är bara skrämmande att ha förlorat hela kontrollen över sitt liv.
Så jag vet inte, om detta är tiden för en vändpunkt. För jag har glömt hur man tänker. Hur man fattar beslut. Hur man bara är.
Med andra ord har jag skuttat omkring och sjungit och dansat i ett par timmar nu. Sen kom det över mig, pessimissmen... (Pinsamt om jag stavat det ordet fel nu). Jag undrar vad som ska gå snett. Betyder detta att jag aldrig kommer bli anställd igen? Eller hanka mig fram på olika vikariat resten av livet? Eller drabbas av något värre, livshotande... Eller kommer någon av mina kära tas ifrån mig igen?
Hur kommer det sig att man när det händer jobbiga saker har så svårt att tänka att det kommer bättre tider, när man i lyckliga stunder inte kan låta bli att oroa sig? Det kanske bara är jag...
Jag försöker skratta i stunden, jag hade glömt hur rolig vanilla ice var! Haha... Underbara 90-tal.
Lillkillen stökar lite förstås, det känns så hemskt att han verkar känna på sig när jag inte orkar, när jag vill vara ifred. Då är han ledsen och pipig och vill bli konstant buren. Är jag så lätt att genomskåda? Jag behöver tänka... Behöver stärka mig själv så att jag orkar vända det som är jobbigt och tungt.
Men det dåliga samvetet tar över. Och ibland blir jag så ångestfylld att jag mår illa. För jag har glömt allt utom att ha en bebis. Att ha en bebis är det enda jag vet. Och jag älskar honom.
Det är bara skrämmande att ha förlorat hela kontrollen över sitt liv.
Så jag vet inte, om detta är tiden för en vändpunkt. För jag har glömt hur man tänker. Hur man fattar beslut. Hur man bara är.
Konsumtion som religion och kändisdyrkan
Jag har tänkt en hel del sedan jag skrev igår. Jag har nog kommit fram till att dagens "gudar" är kändisarna. För det är de som de flesta eftersträvar att likna, eller att vara en av dem. Vägen dit följer materialismens lagar, ju mer vackra prylar du har, ju närmare kommer du. För att inte tala om möjligheten att ha samma saker som "de vackra människorna".
Om jag inte vill tro att berömmelse är nyckeln till lycka, vad gör jag då?Om jag inte nödvändigtvis tror att Orlando Bloom är mycket lyckligare än jag själv? Problemet med dyrkan av de berömda är att de, till skillnad från andra saker att tro på, inte ger dig något rättesnöre, ingen moral att rätta dig efter. Under perioder av mer strikt monarki, har moralen funnits på grund av rädslan för straffet. Under perioder med starkare tro, religion, har man gjort vad man har kunnat för att komma närmare gud.
Men, vad finns det idag att rätta sig efter? Skådespelerskor som röker cannabispipor och ändå får behålla jobbet. Skådespelare och bandmedlemmar som uppför sig som svin och ändå behåller sin status.
Vad ska de "vanliga" människorna göra, hur ska man tolka detta? Är det, ju värre man uppför sig, ju bättre blir man? Eller vad? Ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant. Jag vill bara veta vad som är rätt och fel eller åtminstone få veta varför det är viktigt att göra sätt. Och jag är trött på all ytlighet.
Det är alldeles för lätt att sälla sig till ledet. Konsumera, köpa rätt prylar. Inte tänka, inte bry sig.
Men om man inte vill då? Vad ska man då göra?
Om jag inte vill tro att berömmelse är nyckeln till lycka, vad gör jag då?
Men, vad finns det idag att rätta sig efter? Skådespelerskor som röker cannabispipor och ändå får behålla jobbet. Skådespelare och bandmedlemmar som uppför sig som svin och ändå behåller sin status.
Vad ska de "vanliga" människorna göra, hur ska man tolka detta? Är det, ju värre man uppför sig, ju bättre blir man? Eller vad? Ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant. Jag vill bara veta vad som är rätt och fel eller åtminstone få veta varför det är viktigt att göra sätt. Och jag är trött på all ytlighet.
Det är alldeles för lätt att sälla sig till ledet. Konsumera, köpa rätt prylar. Inte tänka, inte bry sig.
Men om man inte vill då? Vad ska man då göra?
Vad ska man tro på?
Jag lider lite av brist på tro. Denna brist ersätter jag oftast av drömmar. Dessa drömmar kan vara ur vardagen, inatt mellan tre och fem drömde jag om min fantastiska lägenhet som jag vill ha. Ibland ser jag en film som får mig att drömma, eller läser en bok... Ibland ser jag en man som får mig att drömma. Den sista filmen som fick mig att drömma var "Pride and Predjudice", sista böckerna var Twilight serien, sista mannen (förutom min egen) var Christopher Walken. Han får mig att önska att jag vore 20 år äldre och skapt för honom.
Oftast drömmer jag bara om mitt liv, lite bättre än det är nu. Jag drömmer att jag mår lite bättre, är lite mer lyckad och avundsvärd. Fånigt va?En vuxen människa som hela tiden önskar att hon var lite bättre. Lite mer värd. Patetiskt.
Då brukar jag önska att jag vore djupt religiös eller troende. Så att jag hade något liksom, när allt änns hopplöst. Att jag förstod vad syftet med livet var. Vad man egentligen skulle tro på...
För syften jagas hela tiden, av mig och alla jag känner. Varför är ett så vanligt ord.
Ibland blir det djupt. Jag har en släkting som förlorade halva sin familj på tre år. En bror och en far. Varför? Det känns så fruktansvärt orättvist. Ibland undrar jag bara varför jag känner mig trött eller låg.
Oftast är jag irriterad. Irriterad på alla kvinnor som uppför sig som om meningen med allt är att man bara ska vara tyst och snygg. Eller bara man lyckas hålla fast en karl så är man lyckad. Lycklig. Jag har två fantastiska män (nåja, en av dem blivande) i mitt liv. Jag känner mig ändå inte lyckad varje dag. Ibland är de fantastiska, men jag ändå ledsen.
Vad är det för fel då?
Är syftet med mitt liv bara att räcka till för dem jag älskar?
Ensam ensam ensam idag. Vissa dagar är så tunga.
Sen blir jag irriterad på män som uppför sig som om det inte spelar någon roll om det finns en mening. Som inte ens bryr sig om att fundera.
Men jag tänker. Tänker så det knakar. Ändå är det svårt att se meningen med allt. Teodors gnagande på mitt nyckelben får mig att känna livsglädje. En stund. Sen kommer det tillbaka. Så mycket räkningar. Pengar. Så mycket prylar jag inte har. Fan, ibland blir jag till och med ledsen för att jag aldrig kommer träffa Oprah.
Så, vad är det för fel på mig?
Oftast drömmer jag bara om mitt liv, lite bättre än det är nu. Jag drömmer att jag mår lite bättre, är lite mer lyckad och avundsvärd. Fånigt va?
Då brukar jag önska att jag vore djupt religiös eller troende. Så att jag hade något liksom, när allt änns hopplöst. Att jag förstod vad syftet med livet var. Vad man egentligen skulle tro på...
För syften jagas hela tiden, av mig och alla jag känner. Varför är ett så vanligt ord.
Ibland blir det djupt. Jag har en släkting som förlorade halva sin familj på tre år. En bror och en far. Varför? Det känns så fruktansvärt orättvist. Ibland undrar jag bara varför jag känner mig trött eller låg.
Oftast är jag irriterad. Irriterad på alla kvinnor som uppför sig som om meningen med allt är att man bara ska vara tyst och snygg. Eller bara man lyckas hålla fast en karl så är man lyckad. Lycklig. Jag har två fantastiska män (nåja, en av dem blivande) i mitt liv. Jag känner mig ändå inte lyckad varje dag. Ibland är de fantastiska, men jag ändå ledsen.
Vad är det för fel då?
Är syftet med mitt liv bara att räcka till för dem jag älskar?
Ensam ensam ensam idag. Vissa dagar är så tunga.
Sen blir jag irriterad på män som uppför sig som om det inte spelar någon roll om det finns en mening. Som inte ens bryr sig om att fundera.
Men jag tänker. Tänker så det knakar. Ändå är det svårt att se meningen med allt. Teodors gnagande på mitt nyckelben får mig att känna livsglädje. En stund. Sen kommer det tillbaka. Så mycket räkningar. Pengar. Så mycket prylar jag inte har. Fan, ibland blir jag till och med ledsen för att jag aldrig kommer träffa Oprah.
Så, vad är det för fel på mig?
Negativa tankespiraler
Då var det dags igen. Jag fastnar så lätt i negativa tankemönster. Ena dagen är allt så bra. Nästa dag är allt så dåligt.
Tyvärr måste jag erkänna att det till stor del är hormonellt. Det får mig att känna mig tragisk.
Idag var vi i Solberga och tittade på en trea, den var fantastiskt fin och eftersom vi var på plats nummer tolv så kommer vi antagligen inte få den. Jag vet att chansen är liten att den ska bli vår, men ändå hoppas jag. Jag åkte in till stan för att träffa en vän på söder, en vän som alltid lyckas göra mig glad. Ändå är jag på dåligt humör när jag kommer hem.
Jag förstår inte meningen med något och är jätteirriterad för att Markus jobbar till nio idag också. Ännu en eftermiddag ensam. Ännu en nattning. Jag förstår inte meningen med något.
Så snurrar de negativa tankarna och jag blir en plåga att umgås med. För det finns inget som smittar på samma sätt som ett dåligt humör. Jag undrar varför det är svårare att smitta folk med ett glatt humör?
För det är det. Hmm, det enda jag kan tänka på är lägenheten. Jag vill ha den, jag vill ha den jag vill jag vill.
Jag vill också vakna imorgon på bra humör. För det suger verkligen att vara såhär sur.
Det fungerar inte ens att fundera på hur en "glad" människa skulle tänka, för det är som om jag vill vara på dåligt humör.
Men det vill jag inte, tror jag...
Solen skiner i alla fall, med ett hopp om att våren är på väg. Är det möjligt? Hoppas jag har något bättre att skriva imorgon...
Tyvärr måste jag erkänna att det till stor del är hormonellt. Det får mig att känna mig tragisk.
Idag var vi i Solberga och tittade på en trea, den var fantastiskt fin och eftersom vi var på plats nummer tolv så kommer vi antagligen inte få den. Jag vet att chansen är liten att den ska bli vår, men ändå hoppas jag. Jag åkte in till stan för att träffa en vän på söder, en vän som alltid lyckas göra mig glad. Ändå är jag på dåligt humör när jag kommer hem.
Jag förstår inte meningen med något och är jätteirriterad för att Markus jobbar till nio idag också. Ännu en eftermiddag ensam. Ännu en nattning. Jag förstår inte meningen med något.
Så snurrar de negativa tankarna och jag blir en plåga att umgås med. För det finns inget som smittar på samma sätt som ett dåligt humör. Jag undrar varför det är svårare att smitta folk med ett glatt humör?
För det är det. Hmm, det enda jag kan tänka på är lägenheten. Jag vill ha den, jag vill ha den jag vill jag vill.
Jag vill också vakna imorgon på bra humör. För det suger verkligen att vara såhär sur.
Det fungerar inte ens att fundera på hur en "glad" människa skulle tänka, för det är som om jag vill vara på dåligt humör.
Men det vill jag inte, tror jag...
Solen skiner i alla fall, med ett hopp om att våren är på väg. Är det möjligt? Hoppas jag har något bättre att skriva imorgon...
Om hugg i ryggen
Det mest orättvisa faktumet i världen är att det är de som man älskar mest, som har makten att skada värst. Tyvärr så är det inte ens alltid så att detta faktum är ömsesidigt. Jag minns första gången jag lade min egen lycka i någon annans händer, någon som varken egentligen brydde sig eller lät bli. Jag talar inte om en första kärlek, utan om en bästa vän.
Vi gjorde allt tillsammans, mina andra kompisar brukade driva och säga att det var som om vi satt ihop. Hon hade inte så många andra vänner, så jag gjorde mitt bästa för att hon skulle dela mina. Ibland till deras protester. Då jag blev med pojkvän, blev hon deprimerad. Hon tyckte väl att jag övergav henne, samtidigt som jag tyckte att jag gjorde mitt bästa för att dela tiden mellan henne och pojkvän.
Snart var bråket ett faktum. Och jag stod där. Huggen i ryggen. Övergiven av de vänner som jag presenterat henne för. Ensam, med pojkvän. Jag träffade henne igen för ett par år sedan. Vi konstaterade att det fanns mycket, mycket vi inte visste om varandra. Frågan är, hur kunde en vänskap som kändes så intensiv, vara så ytlig?
Måste man nå en viss punkt i sig själv innan man kan vara vän med någon annan, på riktigt? Kommer alltid ens egna intressen att komma först? Jag tror ibland att människan är självisk för att skydda sig själv från smärta. Ser man till sina egna intressen är man visserligen skyddad, men man förlorar också. Känslan jag får av att ge någon annan en sann komplimang gör mig verkligt lycklig. Lyckligare än jag blir av att bara få min vilja igenom.
Jag är vän med andra, på ett sätt som verkar mer ytligt, men som går djupare. Sådana som inte skulle hugga en i ryggen. Hoppas jag. För egentligen kan man ju inte lita på någon annan än sig själv. Så jag ser mig om. Aktar mig för hugget. En dag kommer det igen, denna gång ska jag vara beredd.
Goda vänner öppnar nya perspektiv
Är det inte fantastiskt att vi alla ser saker ut ur olika perspektiv? Jag har idag haft en gammal god vän på besök och jag måste erkänna, han öppnade mina sinnen och gjorde mig lite mer positiv. Jag hade fastnat i en negativ tankespiral kring samhället idag, men han vände mig. Eller öppnade min bubbla lite.
Och det känns väldigt bra.
Dessutom gjorde han det enkelt. Han undrade bara om det verkligen var en begränsning, när jag sa att jag kände mig fången i mina stridande viljor. Jag saknar att jobba till exempel, samtidigt som jag alltid vill vara hemma med min son.
Då sa han att han alltid blev glad när han ville många saker. Att hans vilja gav honom energi. Fantastiskt synsätt.
När han gått började jag tillämpa det på andra saker. Saker i min personlighet.
Jag har alltid skämts lite för min livliga fantasi, och min förmåga att dyka ner i en bok och drömma mig bort från verkligheten. Det har alltid känts lite pinsamt, som att vara tvungen att stå för att man skulle vilja fly från sin vardag till exempel... Men när jag tänker på det, behöver det faktiskt inte vara så.
Jag blir ibland så uppslukad att jag knappt är talbar och efter idag känns det faktiskt bra, som en förmåga, att kunna bli så koncentrerad på något. Jag är skicklig på det.
Jag kanske bara har turen att kunna leva mig in i flera världar, den verkliga och min fantasivärld. Visst är det praktiskt när ens vardag känns tung, att kunna drömma sig in i någonting annat. Men det är inte alls en förutsättning. Allt kan vara bra och jag kanske ändå kan ha min fantasi också.
Min fantasi kanske är min främsta tillgång, inte min största skamfläck...
Särskilt idag, när ens fantasi blir avtrubbad av all media som matar oss med färdiga bilder, bör det vara värt något att själv kunna skapa något, i sitt huvud. Det är värt något för mig.
Frågan är bara hur jag ska använda det på bästa sätt.
Och det känns väldigt bra.
Dessutom gjorde han det enkelt. Han undrade bara om det verkligen var en begränsning, när jag sa att jag kände mig fången i mina stridande viljor. Jag saknar att jobba till exempel, samtidigt som jag alltid vill vara hemma med min son.
Då sa han att han alltid blev glad när han ville många saker. Att hans vilja gav honom energi. Fantastiskt synsätt.
När han gått började jag tillämpa det på andra saker. Saker i min personlighet.
Jag har alltid skämts lite för min livliga fantasi, och min förmåga att dyka ner i en bok och drömma mig bort från verkligheten. Det har alltid känts lite pinsamt, som att vara tvungen att stå för att man skulle vilja fly från sin vardag till exempel... Men när jag tänker på det, behöver det faktiskt inte vara så.
Jag blir ibland så uppslukad att jag knappt är talbar och efter idag känns det faktiskt bra, som en förmåga, att kunna bli så koncentrerad på något. Jag är skicklig på det.
Jag kanske bara har turen att kunna leva mig in i flera världar, den verkliga och min fantasivärld. Visst är det praktiskt när ens vardag känns tung, att kunna drömma sig in i någonting annat. Men det är inte alls en förutsättning. Allt kan vara bra och jag kanske ändå kan ha min fantasi också.
Min fantasi kanske är min främsta tillgång, inte min största skamfläck...
Särskilt idag, när ens fantasi blir avtrubbad av all media som matar oss med färdiga bilder, bör det vara värt något att själv kunna skapa något, i sitt huvud. Det är värt något för mig.
Frågan är bara hur jag ska använda det på bästa sätt.
Sanningens ögonblick...
Är det bara jag som ibland upplever ögonblick då man förstår något helt plötsligt?
Det kan vara den enklaste sak, eller den svåraste. I dag till exempel, har en enkel sak gått upp för mig. Det är ingen bra idé att sitta uppe och läsa till halv tre på natten om man ska vara ensam med en sexmånaders baby hela dagen därpå. Särskilt inte om man tenderar att få huvudvärk av sömnbrist. Hmm. Vissa saker borde man ju faktiskt förstå på förhand.... :) Men boken var så bra, så bra!
Det kan också vara svårare saker som man kommer på, eller upptäcker kanske är ett bättre ord. Inser. Man kan inse något hemskt, som att man inte är älskad av en person längre. Varenda gång jag insett det har jag gjort det på ett ögonblick. Men det kan också vara något positivt, som hur man ska tänka för att lyckas med vad man vill.
Jag började tillämpa detta igår så det är fortfarande färskt, jag kan inte svara för om det fungerar i längden. Och jag tror att man både måste vara självkritisk och ha självdistans för att lyckas. Det enda jag kan säga är att det är en visualiseringsteknik som fungerar bra för mig. Den får mig att känna mig bra.
Till exempel denna dag då min son såklart är lättstött och gnällig, vill vara i famnen när jag själv bara vill sova. Sova, det vill inte han... Jag kände att tröttheten och frustrationen började ta överhanden. Sen bromsade jag.
Sanningens ögonblick. Vad skulle en utvilad, pigg och bra mamma göra i det här stället?
Där fanns lösningen. Fantastiskt. Jag gjorde som den bra mamman och lade mig ner med honom på golvet och lekte. Frustrationen lämnade mig. Nu har han somnat.
Samma princip går att tillämpa på fler saker. Jag ska börja mamma-barn cirkelträning nästa vecka. Först fick jag panik. Sedan undrade jag hur en hälsosam vältränad mamma skulle känna. Och jag började känna upprymdhet.
På detta sätt kan jag styra mig själv, styra mig själv i den riktningen jag vill. Bli den jag vill.
Det kan vara den enklaste sak, eller den svåraste. I dag till exempel, har en enkel sak gått upp för mig. Det är ingen bra idé att sitta uppe och läsa till halv tre på natten om man ska vara ensam med en sexmånaders baby hela dagen därpå. Särskilt inte om man tenderar att få huvudvärk av sömnbrist. Hmm. Vissa saker borde man ju faktiskt förstå på förhand.... :) Men boken var så bra, så bra!
Det kan också vara svårare saker som man kommer på, eller upptäcker kanske är ett bättre ord. Inser. Man kan inse något hemskt, som att man inte är älskad av en person längre. Varenda gång jag insett det har jag gjort det på ett ögonblick. Men det kan också vara något positivt, som hur man ska tänka för att lyckas med vad man vill.
Jag började tillämpa detta igår så det är fortfarande färskt, jag kan inte svara för om det fungerar i längden. Och jag tror att man både måste vara självkritisk och ha självdistans för att lyckas. Det enda jag kan säga är att det är en visualiseringsteknik som fungerar bra för mig. Den får mig att känna mig bra.
Till exempel denna dag då min son såklart är lättstött och gnällig, vill vara i famnen när jag själv bara vill sova. Sova, det vill inte han... Jag kände att tröttheten och frustrationen började ta överhanden. Sen bromsade jag.
Sanningens ögonblick. Vad skulle en utvilad, pigg och bra mamma göra i det här stället?
Där fanns lösningen. Fantastiskt. Jag gjorde som den bra mamman och lade mig ner med honom på golvet och lekte. Frustrationen lämnade mig. Nu har han somnat.
Samma princip går att tillämpa på fler saker. Jag ska börja mamma-barn cirkelträning nästa vecka. Först fick jag panik. Sedan undrade jag hur en hälsosam vältränad mamma skulle känna. Och jag började känna upprymdhet.
På detta sätt kan jag styra mig själv, styra mig själv i den riktningen jag vill. Bli den jag vill.
Vart tog gnistan vägen?
Jag sitter i vardagsrummet och tittar på korkade amerikanska tjejer i en talkshow. 13-14 åringar som vill bli mammor. Konstigt. Jag kan inte minnas att jag hade en tanke på någon annan än mig själv när jag var i den åldern. Om något skulle hända så var det att veckans rockstjärna skulle snubbla över mig, bli hopplöst förälskad och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Eller i alla fall tills jag bytt subjekt för mina dagdrömmar...
När jag ser bilderna ser jag också gnistan. Den otroliga livsgnistan man har som tonåring när man tror att hela världen kretsar kring en själv. Tjejerna på tv verkar helt sakna den. De verkar så svaga och utnyttjade. För vissa verkar det som om de vill ha barn för att finns lycka. För att få en känsla av fullständighet.
Det skrämmer mig. Mycket. För ibland känner jag mig låg eftersom jag upplever det som om jag har "tappat" den där gnistan. Och de här tjejerna verkar aldrig ha haft den. Vad beror det på?
Som förälder känns det hemskt. Tänk om jag misslyckas i mitt uppdrag och min son aldrig vandrar omkring med den där livsgnistan. Att bli och vara mamma har varit mitt livs svåraste och viktigaste uppdrag. För delvis måste man ge upp sig själv. Och dessa tjejer som hävdar att de är redo innan de ens hunnit spela huvudrollen i sitt eget liv.
Och så många har blivit utnyttjade sexuellt. Lurade. Det är där den kulturella skillnaden verkar vara som störst... De upprörda mammorna. I Sverige är det så accepterat med sex så att folk tycker att det är konstigt när andra inte har det..
Vad händer med världen om man inte ens ser gnistan i de ungas ögon? Var är oskuldsfullheten? Lyckan som endast kan komma av ovisshet?
Det är riktigt tragiskt att se gnistan försvinna, och veta att folk inte bryr sig om att leta efter den. Har samhällsklimatet blivit för hårt, till och med för de unga? Då sörjer jag.
När jag ser bilderna ser jag också gnistan. Den otroliga livsgnistan man har som tonåring när man tror att hela världen kretsar kring en själv. Tjejerna på tv verkar helt sakna den. De verkar så svaga och utnyttjade. För vissa verkar det som om de vill ha barn för att finns lycka. För att få en känsla av fullständighet.
Det skrämmer mig. Mycket. För ibland känner jag mig låg eftersom jag upplever det som om jag har "tappat" den där gnistan. Och de här tjejerna verkar aldrig ha haft den. Vad beror det på?
Som förälder känns det hemskt. Tänk om jag misslyckas i mitt uppdrag och min son aldrig vandrar omkring med den där livsgnistan. Att bli och vara mamma har varit mitt livs svåraste och viktigaste uppdrag. För delvis måste man ge upp sig själv. Och dessa tjejer som hävdar att de är redo innan de ens hunnit spela huvudrollen i sitt eget liv.
Och så många har blivit utnyttjade sexuellt. Lurade. Det är där den kulturella skillnaden verkar vara som störst... De upprörda mammorna. I Sverige är det så accepterat med sex så att folk tycker att det är konstigt när andra inte har det..
Vad händer med världen om man inte ens ser gnistan i de ungas ögon? Var är oskuldsfullheten? Lyckan som endast kan komma av ovisshet?
Det är riktigt tragiskt att se gnistan försvinna, och veta att folk inte bryr sig om att leta efter den. Har samhällsklimatet blivit för hårt, till och med för de unga? Då sörjer jag.
Avundsjuka och att vara missunnsam…
Avundsjuka, det är ett så fult ord. Man ska skämmas om man är avundsjuk på någon annan och den är ett tecken på att man är missnöjd med sitt eget liv. Eller inte!
En bekant till mig ska snart åka till Kina, jag är sjukt avundsjuk. Ändå är jag glad för hennes skull, för den upplevelsen hon kommer att ha.
Fantastiskt.
Avundsjuka för mig är bara något som talar om för någon annan att den personen ska göra/få något som jag vill göra/ha. Jag är till exempel avundsjuk på Markus, för han kan äta hur mycket bullar och bakelser som helt utan att gå upp i vikt. Men men, tur för honom, otur för mig :P Är man uppvuxen med tre syskon är det liksom oundvikligt att bli avundsjuk ibland, men det betyder ju inte att man inte unnar sina syskon framgång. Man älskar dem och vill dem väl. Så försöker jag leva i alla mina relationer.
Avundsjuka behöver inte skada.
Missunnsamhet däremot. Det skadar. I stora drag innebär det att du inte kan unna någon annan något du själv inte har. Man blir till exempel tokarg om den där tjejen man inte gillar blir tillsammans med killen man gillar. Ett typexempel på missunnsamhet i tonåren.
Tyvärr verkar denna missunnsamhet bli värre med åren. Ju äldre man blir, ju mer verkar man irritera sig på om någon annan är mer ”lyckad” än en själv. Kollegor, till och med vänner uppför sig som om de förtjänar bättre än vad man själv gör.
Hur kommer det sig?
Blir vi mer osäkra på oss själva för varje år som går? Vad finns det då för hopp?
Jag trodde att det med åldern skulle komma visdom, inte en ännu större önskan om att höja sin egen status. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste kämpa för att vara bättre än någon annan. Det är kämpigt nog att försöka vara sig själv.
Därför bryter det sönder mig inifrån när andra måste förbättra sig själva på min bekostnad. Jag är knubbig, men lycklig. Jag är en grälsjuk person, men lycklig. Jag är mamma, men lycklig. Jag är fattig, men lycklig.
Detta trots att livet känns jobbigt ibland.
Medias vilseledning
Äntligen börjar jag bli friskare. Ett solklart tecken är att ilskan är tillbaka. Idag är jag arg på media som målar upp en bild kring hur man ska se ut och vara. Jag har funderat sedan mitt hantverkarbesök igår och kommit fram till att jag reagerat på en bild som media har prackat på mig. Klart jag attraheras av det som anses vara "typiskt" manligt i vårt samhälle.
En lång diskussion med min illebror har fått mig att fundera lite. Som jag säkert nämnt så önskar jag ofta att jag varit född i en annan tid. Kanske bara för hundra år sedan. I ett annorlunda samhällsklimat. Jag betvivlar inte att samhället alltid har varit hårt, det har bara varit hårt på olika sätt. Jag skulle nog trivas bättre med att kämpa enbart för överlevnad än att räcka till på det sätt som krävs idag. Särskilt som kvinna.
För hur är det tänkt att man ska orka och klara allting? Hur ska jag klara av att vara mamma och samtidigt arbeta heltid med unga?
Hur ska jag räcka till för allt jag oroar mig över, säkerhet, ekonomi, världen? Jag önskar att jag bara kunde låsa in mig själv i en bubbla med min familj, eller i en liten vacker stuga någonstans... Plantera växter och se dem växa, och njuta av årstidernas växlingar.
Istället måste jag tänka på hur jag ska hitta ett arbete när föräldraledigheten är över, och hur jag ska orka med detta arbete. Jag måste se till att saker fungerar hemma, planera inköp och förmodligen hålla koll på vad som händer på dagis. Dessutom måste jag se till att bli och hålla mig snygg, media visar ständigt bilder av alla dessa lyckliga och perfekta mammor.
Som klarar allt och inte förstår varför man inte kan jobba heltid tre veckor efter förlossningen. Eller göra som Heidi som gick modevisning för Victorias Secrets strax efter sin förlossning.
Själv vågar jag knappt visa mig i badkläder på grund av bristen av perfektion. När min syster undrade om vi kunde åka och bada med barnen på ett badhus i helgen kom paniken och ångesten blixtsnabbt. Jag klarar det inte.
För jag är inte lika perfekt som mediabilden.
En lång diskussion med min illebror har fått mig att fundera lite. Som jag säkert nämnt så önskar jag ofta att jag varit född i en annan tid. Kanske bara för hundra år sedan. I ett annorlunda samhällsklimat. Jag betvivlar inte att samhället alltid har varit hårt, det har bara varit hårt på olika sätt. Jag skulle nog trivas bättre med att kämpa enbart för överlevnad än att räcka till på det sätt som krävs idag. Särskilt som kvinna.
För hur är det tänkt att man ska orka och klara allting? Hur ska jag klara av att vara mamma och samtidigt arbeta heltid med unga?
Hur ska jag räcka till för allt jag oroar mig över, säkerhet, ekonomi, världen? Jag önskar att jag bara kunde låsa in mig själv i en bubbla med min familj, eller i en liten vacker stuga någonstans... Plantera växter och se dem växa, och njuta av årstidernas växlingar.
Istället måste jag tänka på hur jag ska hitta ett arbete när föräldraledigheten är över, och hur jag ska orka med detta arbete. Jag måste se till att saker fungerar hemma, planera inköp och förmodligen hålla koll på vad som händer på dagis. Dessutom måste jag se till att bli och hålla mig snygg, media visar ständigt bilder av alla dessa lyckliga och perfekta mammor.
Som klarar allt och inte förstår varför man inte kan jobba heltid tre veckor efter förlossningen. Eller göra som Heidi som gick modevisning för Victorias Secrets strax efter sin förlossning.
Själv vågar jag knappt visa mig i badkläder på grund av bristen av perfektion. När min syster undrade om vi kunde åka och bada med barnen på ett badhus i helgen kom paniken och ångesten blixtsnabbt. Jag klarar det inte.
För jag är inte lika perfekt som mediabilden.
Teknikens under...
Jag är medveten om att dagens rubrik inte passar särskilt väl ihop med gårdagens. Men idag har jag levt utan telefoni och internet hela dagen. Vidrigt jobbigt måste jag säga. Jag är nog beroende. I alla fall av att blogga, skriva om tjejsaker. Idag har nämligen min lägenhet varit invaderad av jobbare, eller riktiga skabbiga karlakarlar. De visste förmodligen inte ens om vad termen metrosexuell betydde. Samtliga var lite smutsiga och råbarkade. Och under de fem-sex timmar de befann sig i min lägenhet fick jag veta mer om dem än jag vill veta om någon.
Detta kommer att bli intressant. Igår törstade jag efter romantik. Jag ville ha uppvaktning, kanske till och med äktenskap och blommor vilket är ganska långt ifrån min normala personlighet. Idag skakades "rörmokardottern" i mig till liv och jag längtade efter ett annat sorts liv, med karlar som svor och slogs. Som grälade med mig och inte lät mig vinna för att vara snälla. Som retades för retandes skull.
Stackars Mackan, hur skall han kunna leva upp till allt detta?
Det fina i kråksången är att han inte behöver det. För jag kan alltid drömma mig bort eller läsa. För min verklighet överträffar allt annat. Jag har den jag vill vara med.
Så varför är jag så lättledd? Och dras till det ena än det andra?
Framförallt, hur ska jag förklara min totalt ofeministiska attraktion av det grabbiga?
Är det biologiskt? Känner alla såhär? Eller har det att gör med min uppväxt och det faktum att jag alltid varit omgiven av denna typ av män? Eller sitter det i mitt självförtroende? Känner jag plötsligt ett behov att bli beskyddad av en stor stark karl som kan skydda mig mot allt? Utom sina egna fistävlingar... Det kanske bara är samhällets stereotyper som påverkar mig. Det är trots allt så män ska vara, och vi kvinnor ska vilja bli beskyddade.
Problemet är att jag inte känner denna vilja. Men ändå fastnade jag, drogs som en magnet till jargongen. Till och med de förnedrande skämten lockade mig. Allt var så rått.
Jag blir faktiskt inte klok på mig själv.
Jag är glad för tekniken, som gör det möjligt för mig att skicka iväg mina tankar. Ligger det i kvinnans natur att vilja bli beskyddad, eller är det åter igen något som samhället prackat på oss?
Detta kommer att bli intressant. Igår törstade jag efter romantik. Jag ville ha uppvaktning, kanske till och med äktenskap och blommor vilket är ganska långt ifrån min normala personlighet. Idag skakades "rörmokardottern" i mig till liv och jag längtade efter ett annat sorts liv, med karlar som svor och slogs. Som grälade med mig och inte lät mig vinna för att vara snälla. Som retades för retandes skull.
Stackars Mackan, hur skall han kunna leva upp till allt detta?
Det fina i kråksången är att han inte behöver det. För jag kan alltid drömma mig bort eller läsa. För min verklighet överträffar allt annat. Jag har den jag vill vara med.
Så varför är jag så lättledd? Och dras till det ena än det andra?
Framförallt, hur ska jag förklara min totalt ofeministiska attraktion av det grabbiga?
Är det biologiskt? Känner alla såhär? Eller har det att gör med min uppväxt och det faktum att jag alltid varit omgiven av denna typ av män? Eller sitter det i mitt självförtroende? Känner jag plötsligt ett behov att bli beskyddad av en stor stark karl som kan skydda mig mot allt? Utom sina egna fistävlingar... Det kanske bara är samhällets stereotyper som påverkar mig. Det är trots allt så män ska vara, och vi kvinnor ska vilja bli beskyddade.
Problemet är att jag inte känner denna vilja. Men ändå fastnade jag, drogs som en magnet till jargongen. Till och med de förnedrande skämten lockade mig. Allt var så rått.
Jag blir faktiskt inte klok på mig själv.
Jag är glad för tekniken, som gör det möjligt för mig att skicka iväg mina tankar. Ligger det i kvinnans natur att vilja bli beskyddad, eller är det åter igen något som samhället prackat på oss?
Det finns inget bättre än en bok... :)
När jag känner mig hängig eller låg är det bästa jag vet att krypa upp i soffan med en fantastisk bok. Oftast har det varit klassikerna, till exempel "Stolthet och fördom" eller "Svindlande höjder" jag krupit upp med när verkligheten liksom inte räcker till. Nu har jag fastnat i Meyers Twilight serie, särskilt "Ljudet av ditt hjärta". Fantastisk kärlekshistoria.
Vackert lidande. Allt jag önskar. Jag gillar böckerna så mycket att jag faktiskt inte vågat se filmen. Jag är rädd att unge Pattinson ska göra mig besviken... För Edward Cullen är en otrolig karaktär. Ung på utsidan och gammal på insidan. Och en romantiker.
Jag har alltid tenderat att fly till romantiska grubblande män i böcker, "mr Darcy" och Hugh Grant som "Edward Ferrars" i Förnuft och känsla är gamla favoriter. Jag älskade filmen i dess moderna tappning nästan lika mycket som boken, och hade förmodligen sett på den konstant så att skivan blivit repig om det inte vore för att Markus retat mig för mina förälskelser i påhittade karaktärer.
Därför finns inget bättre än en bok, för ingen kan reta mig för hur jag upplever karaktärerna (Carlisle, vilken underbar man, komplex, medkännande), den overkligt romantiska Edward... Det är intressant att karaktären Bella Swan inte tilltalar mig så mycket, jag är inte ute efter deras episka kärlekshistoria. Bara hans fantastiska egenskaper. Som bara är fantasi.
Ibland tror jag att jag är mer romantiskt lagd än jag vill erkänna, att jag önskar mer spänning på liv och död och att verkligen, verkligen känna mig som den ende för någon annan. Dagens verklighet ser ju faktiskt tyvärr inte ut så. Det finns många för alla. Men bristen på romantik i samhället knäcker mig, man hör inte längre om att en man försökt vinna en kvinnas hjärta tills han äntligen lyckas. Antingen är killen vettig och ger upp eller så tycker tjejen att han är en efterhängsen smörboll.
Men jag vill ha romantik. Jag vill ha kärleksfull, vacker romantik i mitt liv. Men framförallt vill jag ha romantik i världen. För den behövs. Romantik är det vackraste människor kan ge varandra.
I min jakt på den slukar jag böckerna, om och om igen. Det är bara ett par dagar kvar tills den sista släpps. När den kommit kommer jag inte längre vara talbar. Jag måste få läsa upplösningen. Och drömma att jag är en vampyr, att jag kommer känna evig kärlek, dramatik och passion. För i böckernas värld spelar ingenting någon roll...
Där kan jag vara vampyr fastän jag kräks när jag ser blod. Där kan jag vara vacker och farlig.
Vackert lidande. Allt jag önskar. Jag gillar böckerna så mycket att jag faktiskt inte vågat se filmen. Jag är rädd att unge Pattinson ska göra mig besviken... För Edward Cullen är en otrolig karaktär. Ung på utsidan och gammal på insidan. Och en romantiker.
Jag har alltid tenderat att fly till romantiska grubblande män i böcker, "mr Darcy" och Hugh Grant som "Edward Ferrars" i Förnuft och känsla är gamla favoriter. Jag älskade filmen i dess moderna tappning nästan lika mycket som boken, och hade förmodligen sett på den konstant så att skivan blivit repig om det inte vore för att Markus retat mig för mina förälskelser i påhittade karaktärer.
Därför finns inget bättre än en bok, för ingen kan reta mig för hur jag upplever karaktärerna (Carlisle, vilken underbar man, komplex, medkännande), den overkligt romantiska Edward... Det är intressant att karaktären Bella Swan inte tilltalar mig så mycket, jag är inte ute efter deras episka kärlekshistoria. Bara hans fantastiska egenskaper. Som bara är fantasi.
Ibland tror jag att jag är mer romantiskt lagd än jag vill erkänna, att jag önskar mer spänning på liv och död och att verkligen, verkligen känna mig som den ende för någon annan. Dagens verklighet ser ju faktiskt tyvärr inte ut så. Det finns många för alla. Men bristen på romantik i samhället knäcker mig, man hör inte längre om att en man försökt vinna en kvinnas hjärta tills han äntligen lyckas. Antingen är killen vettig och ger upp eller så tycker tjejen att han är en efterhängsen smörboll.
Men jag vill ha romantik. Jag vill ha kärleksfull, vacker romantik i mitt liv. Men framförallt vill jag ha romantik i världen. För den behövs. Romantik är det vackraste människor kan ge varandra.
I min jakt på den slukar jag böckerna, om och om igen. Det är bara ett par dagar kvar tills den sista släpps. När den kommit kommer jag inte längre vara talbar. Jag måste få läsa upplösningen. Och drömma att jag är en vampyr, att jag kommer känna evig kärlek, dramatik och passion. För i böckernas värld spelar ingenting någon roll...
Där kan jag vara vampyr fastän jag kräks när jag ser blod. Där kan jag vara vacker och farlig.
Rösten och orden
Idag är det jättesvårt för mig att komma på vad jag vill skriva. Eller jag vet vad jag vill skriva. Men det är svårt att sätta ord på det. Jag kan inte låta bli att fundera på om det beror på att jag tappat rösten. Jag undrar om jag är beroende av min röst för att hitta orden? Kan det vara så?
Jag vill skriva om vikten att hitta förtroendet för sig själv när lagen om alltings jävlighet lyder. Kanske kan det bero på att jag denne gång inte vet hur man ska göra för att finna det...
Hur ska man hålla sig flytande när hela havet stormar?
Det enda jag är säker på är att man måste göra det.
Motivationen tryter. Jag vet inte om jag orkar ta tag i mig själv. Varenda gång man börjar ordna något så ramlar något annat ihop. Livet känns som ett enda stort korthus, man försöker hålla ihop det men det ena raset leder till det andra...
Först tappar man rösten, sen får man ont i halsen precis när man kommit igång och börjat röra på sig.
Sen gör man illa ryggen och nacken samtidigt. Och kan knappt röra sig. Samtidigt!
Detta samma vecka som Markus har tenta. Självklart.
Vad annars? Imorgon är sista gången som det är mammagrupp. Vi ska ta med oss kakor, jag hoppas verkligen jag är bättre imorgon.
Så vad gör man? Man kämpar och försöker för att hålla sig flytande. Man försöker hålla ihop korthuset. För man måste. Annars brakar allt samman.
Jag vill skriva om vikten att hitta förtroendet för sig själv när lagen om alltings jävlighet lyder. Kanske kan det bero på att jag denne gång inte vet hur man ska göra för att finna det...
Hur ska man hålla sig flytande när hela havet stormar?
Det enda jag är säker på är att man måste göra det.
Motivationen tryter. Jag vet inte om jag orkar ta tag i mig själv. Varenda gång man börjar ordna något så ramlar något annat ihop. Livet känns som ett enda stort korthus, man försöker hålla ihop det men det ena raset leder till det andra...
Först tappar man rösten, sen får man ont i halsen precis när man kommit igång och börjat röra på sig.
Sen gör man illa ryggen och nacken samtidigt. Och kan knappt röra sig. Samtidigt!
Detta samma vecka som Markus har tenta. Självklart.
Vad annars? Imorgon är sista gången som det är mammagrupp. Vi ska ta med oss kakor, jag hoppas verkligen jag är bättre imorgon.
Så vad gör man? Man kämpar och försöker för att hålla sig flytande. Man försöker hålla ihop korthuset. För man måste. Annars brakar allt samman.
Den nya termen allsexualitet...
Jag hade en fantastiskt trevlig kväll igår. Mina vänner är underbara, jag började tappa rösten redan innan jag gick ut och ändå såg de till att jag hade trevligt. De är verkligen fantastiska. De bästa man kan ha.
Men jag undrar vad som hänt på utescenen de senaste 18 månaderna? Allvarligt.
Sist jag var ute var klubben en köttmarknad, kvinnor försökte locka män att bjuda dem på drinkar med hjälp av deras kroppar. Män var... stiliga.
Men igår, trots att de påpekat på telefon att vi skulle tänka på att ha "vårdad" klädsel var det folk överallt som såg ut som drägg. Jag konstaterade snabbt att mina underbara vänner var vackrast på stället :)
Men vad hade hänt? Överallt stod äldre kvinnor, kanske i fyrtio-femtio års åldern och lurade på killar i de yngre 20 års åldern. Det var kvinnorna som var drivande och sökte lammkött. Nu är denna kategori gemensam marknad för kvinnor och män, vilket verkar väldigt likvärdigt. Men jag önskar bara att folk kunde hitta någon i sin egen ålder....
Sen upptäckte vi dem, de allsexuella. Det började med att en kvinna gav mig komplimanger när jag sminkade mig på tjejtoan. Hon berättade att jag var den vackraste tjejen på stället osv. Om hon inte hade varit upptagen hade jag varit hennes föstahandsval. Jag tycker ju alltid att det är trevligt med komplimanger, så jag går smickrad ut på dansgolvet.
Sedan börjar det.
Jag ser en kortklippt kvinna ge en karl en väldigt närgången lapdance. Sedan sällar sig kvinnan från damernas till dem och de inleder någon form av lapdance med hångel trekantsgrej. "Herregud! Jag är ju mamma nu, ska jag vara tvungen att se detta? Hur ska jag någonsin kunna titta igen?" hinner jag tänka innan en deltagare i gruppgrejen reser på sig, springer fram till en kvinna och kysser henne. Den andra kvinnliga deltagaren i gruppgrejen klär av sig skjortan och börjar limma på en ny karl. Det var tur för stolarna att de klarade sig för dessa personer verkade i övrigt allsexuella.
Är singelmarknaden så begränsad idag att man måste vara intresserad av allt som rör sig för att ha en chans?
Har människans sinne öppnat sig lite för mycket?
Eller har jag bara blivit en stel sambo?
Jag känner bara att det som redan var en lättklädd köttmarknad har förvärrats. Och jag är glad att jag inte behöver vara ute på golvet och försöka jaga. För då skulle jag nog köpa en katt istället. Det verkar liksom inte värt det.
Sist jag var ute var klubben en köttmarknad, kvinnor försökte locka män att bjuda dem på drinkar med hjälp av deras kroppar. Män var... stiliga.
Men igår, trots att de påpekat på telefon att vi skulle tänka på att ha "vårdad" klädsel var det folk överallt som såg ut som drägg. Jag konstaterade snabbt att mina underbara vänner var vackrast på stället :)
Men vad hade hänt? Överallt stod äldre kvinnor, kanske i fyrtio-femtio års åldern och lurade på killar i de yngre 20 års åldern. Det var kvinnorna som var drivande och sökte lammkött. Nu är denna kategori gemensam marknad för kvinnor och män, vilket verkar väldigt likvärdigt. Men jag önskar bara att folk kunde hitta någon i sin egen ålder....
Sen upptäckte vi dem, de allsexuella. Det började med att en kvinna gav mig komplimanger när jag sminkade mig på tjejtoan. Hon berättade att jag var den vackraste tjejen på stället osv. Om hon inte hade varit upptagen hade jag varit hennes föstahandsval. Jag tycker ju alltid att det är trevligt med komplimanger, så jag går smickrad ut på dansgolvet.
Är singelmarknaden så begränsad idag att man måste vara intresserad av allt som rör sig för att ha en chans?
Har människans sinne öppnat sig lite för mycket?
Eller har jag bara blivit en stel sambo?
Jag känner bara att det som redan var en lättklädd köttmarknad har förvärrats. Och jag är glad att jag inte behöver vara ute på golvet och försöka jaga. För då skulle jag nog köpa en katt istället. Det verkar liksom inte värt det.
Fortsätter skriva om genus...
Idag ska sonen lämnas bort för första gången. Jag är galet nervig, trots att han ska lämnas till min egen mamma känns det på något sätt "fel" att lämna bort honom.
Min sambo verkar inte alls ha samma ångestlika känslor över att vara utan barnet. I går kväll frågade han mig om jag trodde att vi skulle sova till tolv på söndag.
VA?
Själv planerar jag redan lillens hemfärd, jag ser redan framemot att hämta honom hos mormor. Dessa hormoner, dessa instinkter. Jag blir tokig.
Tur att jag litar på min mamma, jag blev ju okej, tror jag? Det värsta är nog separationsångesten. Det känns som om vi borde vara tillsammans jämt. Jag har ju precis lärt mig att vara lugn när han är ensam med sin pappa...
Hursomhelst har jag funderat mycket kring detta med genus. Jag har funderat kring hur sonen ska utvecklas på bästa möjliga vis. Jag har insett att alla bebisar i hans omgivning är flickor och att hans mamma tar större delen av föräldraledigheten. Innebär det att han kommer sakna manliga förebilder?
Nu ska jag berätta en hemlighet, som jag visserligen nämnt tidigare. Jag är självisk.
Det finns två skäl till att jag tar största delen av föräldraledigheten, det ena är av ekonomiska skäl, det andra skälet är att jag vill det. Nu blir jag föraktad av alla mammagrupper som finns.
Men vet ni vad? Det var jag som gick upp 27 kg under graviditeten. Det är jag som har ont i ryggen och ont i knäna. Det var jag som födde. Jag känner att jag behöver tid att läka. Att man som kvinna står ensam och utan avlastning under graviditeten, idag är det i princip omöjligt att bli sjukskriven, är inget som någon bryr sig om och engagerar sig i. Men om männen inte tar ut sina dagar blir det ramaskri.
Jag tycker att det är kvinnans rätt att välja, hur hon orkar göra. För en graviditet är, även om det inte är en sjukdom en påfrestning för kroppen. Och ibland blir jag så trött. För det känns som om man förväntas klara så mycket som kvinna. Man ska vara så himla duktig hela tiden. Men jag är inte det.
Först arg, sen ledsen...
Ibland blir jag så trött på mig själv. Först ilsken som ett bi. Sedan ledsen.
Jag bråkar med mina vänner ibland. Sen tror jag att allt löser sig med tiden. I alla fall om man är äkta vänner. Och det är bara äkta vänner jag vill ha.
Jag tror att det värsta är rädslan. Rädslan att få reda på att en vänskap man trott varit äkta, egentligen bara betydde något för en själv. Att man varit del av en envägsvänskap så att säga.
Det tråkigaste med att bli vuxen är att allt förändras. Ens vänner bor inte längre grannar med en och man träffas inte naturligt på eftermiddagarna på samma sätt. Jag hade min relationshöjdpunkt någon gång under gymnasiet.
Då träffade jag mina vänner varje dag. Vänner, och bekanta.
Nu är det liksom inte lika enkelt längre. Man pratar mest på telefon, helst medan den ena sysslar med något annat och man når inte fram till varandra på samma sätt. Man ringer inte längre mitt i natten och gråter över elaka pojkar. Det är inte lika lätt att släppa in folk.
Dessutom kan de vänner man delat mycket med ha flyttat, skaffat familj eller försvunnit i en karriär. Det är ensamt att vara vuxen, för även om man har sitt eget, så saknar i alla fall jag att vara del i andras.
Det kanske förändras när sonen blir äldre.
Vi fick ett lägenhetserbjudande idag, en trea, jag blev så glad att jag började hoppa upp och ner trots att vi hade spekulantplats 12 (chanserna är inte så goda). Vem skulle jag ringa? Vem skulle bry sig?
Det är det sorgligaste med att vara vuxen, alla är så uppe i sitt eget... Jag undrar om någon egentligen har tid att vara, eller ens ha en riktig vän. Så man får göra så gott man kan, med de vänner man har sparat. Och man får hoppas att de finns kvar för alltid. Även om man blir arg.
Jag bråkar med mina vänner ibland. Sen tror jag att allt löser sig med tiden. I alla fall om man är äkta vänner. Och det är bara äkta vänner jag vill ha.
Jag tror att det värsta är rädslan. Rädslan att få reda på att en vänskap man trott varit äkta, egentligen bara betydde något för en själv. Att man varit del av en envägsvänskap så att säga.
Det tråkigaste med att bli vuxen är att allt förändras. Ens vänner bor inte längre grannar med en och man träffas inte naturligt på eftermiddagarna på samma sätt. Jag hade min relationshöjdpunkt någon gång under gymnasiet.
Då träffade jag mina vänner varje dag. Vänner, och bekanta.
Nu är det liksom inte lika enkelt längre. Man pratar mest på telefon, helst medan den ena sysslar med något annat och man når inte fram till varandra på samma sätt. Man ringer inte längre mitt i natten och gråter över elaka pojkar. Det är inte lika lätt att släppa in folk.
Dessutom kan de vänner man delat mycket med ha flyttat, skaffat familj eller försvunnit i en karriär. Det är ensamt att vara vuxen, för även om man har sitt eget, så saknar i alla fall jag att vara del i andras.
Det kanske förändras när sonen blir äldre.
Vi fick ett lägenhetserbjudande idag, en trea, jag blev så glad att jag började hoppa upp och ner trots att vi hade spekulantplats 12 (chanserna är inte så goda). Vem skulle jag ringa? Vem skulle bry sig?
Det är det sorgligaste med att vara vuxen, alla är så uppe i sitt eget... Jag undrar om någon egentligen har tid att vara, eller ens ha en riktig vän. Så man får göra så gott man kan, med de vänner man har sparat. Och man får hoppas att de finns kvar för alltid. Även om man blir arg.
Prylar
Varför fortsätter den ständiga tävlan om vem som har mest och bäst prylar trots att vi befinner oss i en lågkonjunktur, kanske den värsta på länge?
Tyvärr är jag själv en av dessa galningar. Jag läser om folk som reser utomlands med sina små barn och jag blir avundsjuk. Varför, egentligen? Det är inte som om min son skulle minnas resorna, men på något sätt tror jag någonstans att man hela tiden definieras utifrån vad man gör… Vilka kläder man har och så vidare…
Min klädlast är dyra byxor. Jag kan köpa billiga också, men det är viktigt att ha dessa dyra jeans i garderoben. Jag sparar dem, till och med dem jag vuxit ur. Varför?
Jag tror att det är lite status för mig.
Så jag tänkte försöka sluta en pakt med mig själv. Att inte köpa fler byxor på grund av deras märke. Utan för hur de sitter.
För mig har det nämligen alltid varit viktigt att ha dessa märkesjeans, trots att jag inte varit intresserad av märkeskläder i övrigt. Max en träningsjacka från adidas fyndad på rea. Men märkesjeans, slitna, tillsammans med en ”rockig” top. Fantastiskt. Jag gillar stilen.
Men det är faktiskt onödigt.
Om jag ska unna mig något, får det bli tid istället. Tid med vänner, tid med min son, tid med min underbara sambo. I längden mår jag bättre av det.
Framförallt vill jag inte stödja överkonsumtion. Eller status symboler. För det är inte priset som avgör hur snygga byxorna är, utan annat. Det finns många snygga billiga kläder J
Om man ska välja att investera i någon typ av statuskläder bör det vara de i ekologisk bomull. För det är värt att satsa på, för framtiden.
Om livet...
Hur kan det komma sig att vissa människor måste stå ut med hur mycket lidande som helst, när andra verkar gå genom livet utan att ens få sitt hjärta krossat?
Livet är orättvist, men det innebär inte att det inte är vår plikt som människor att försöka hjälpa varandra och jämna ut orättvisorna.
Jag undrar om det är så att vi människor är skapade för att klara olika mycket smärta? Kan det vara förutbestämt hur mycket vi ska kunna klara av? Och att det därför blir så att det som är en struntsak för någon, kan bli en kris för någon annan.
Smärta kan ju se ut på olika sätt, vi har den skärande, fysiska smärtan, som man snabbt glömmer när den gått över. Psykisk smärta, på det mentala planet, tycker jag är mer molande och lättare att minnas efter att den passerat.
Jag minns när jag hade tandvärk, jag arbetade deltid och pluggade. Jag vägrade sjukskriva mig på grund av tanden (och hade förmodligen inte fått någon sjukskrivning heller) och jag jobbade i en vikariepool.
Varenda dag jag jobbade kunde det vara på en ny plats, med nya människor där jag var tvungen att vara social, trevlig och ge ett gott intryck. Jag klarade det. Trots att jag inte sov något på 5 månader på grund av smärtan klarade jag att göra ett bra jobb. Jag minns inte riktigt känslan av smärtan, men jag minns euforin då den släppte. Glädjen. Under de första minutrarna utan smärta i munnen så kände jag stor livsglädje. Så stor att jag nästan ville spricka.
En incident under en smärtattack lever kvar i mitt minne. Jag minns att jag var uppe på natten och letade efter en tång, så att jag själv skulle kunna dra ut tanden. Medans jag letade slog jag mig själv i huvudet för att förleda smärtan. Jag hittade tången och ställde mig framför spegeln. Jag kände inte igen mig själv. Ögonen var håliga och svarta av smärtan.
Jag tyckte jag såg ut som en galning. Jag lade ifrån mig tången och ramlade ihop på golvet.
Dagen därpå var jag på jobbet.
I första ring var jag deppig, riktigt tonårsdeppig, jag var olyckligt kär och det mesta gick snett. På grund av att jag inte mådde bra psykiskt så skolkade jag. Jag låg hemma och grät. Över allt och ingenting.
Är psyket så mycket svagare än kroppen? Eller är det en balans man kan arbeta på?
Jag tror att alla människor måste arbeta på att finna denna balans. Om man har balans i sig själv blir man inte lika irriterad på folk som gnäller över små saker. Man kan förstå och respektera att vi är olika.
Vi är olika människor som måste arbeta för lika rättigheter.
Det tycker i alla fall jag.
Livet är orättvist, men det innebär inte att det inte är vår plikt som människor att försöka hjälpa varandra och jämna ut orättvisorna.
Jag undrar om det är så att vi människor är skapade för att klara olika mycket smärta? Kan det vara förutbestämt hur mycket vi ska kunna klara av? Och att det därför blir så att det som är en struntsak för någon, kan bli en kris för någon annan.
Smärta kan ju se ut på olika sätt, vi har den skärande, fysiska smärtan, som man snabbt glömmer när den gått över. Psykisk smärta, på det mentala planet, tycker jag är mer molande och lättare att minnas efter att den passerat.
Jag minns när jag hade tandvärk, jag arbetade deltid och pluggade. Jag vägrade sjukskriva mig på grund av tanden (och hade förmodligen inte fått någon sjukskrivning heller) och jag jobbade i en vikariepool.
Varenda dag jag jobbade kunde det vara på en ny plats, med nya människor där jag var tvungen att vara social, trevlig och ge ett gott intryck. Jag klarade det. Trots att jag inte sov något på 5 månader på grund av smärtan klarade jag att göra ett bra jobb. Jag minns inte riktigt känslan av smärtan, men jag minns euforin då den släppte. Glädjen. Under de första minutrarna utan smärta i munnen så kände jag stor livsglädje. Så stor att jag nästan ville spricka.
En incident under en smärtattack lever kvar i mitt minne. Jag minns att jag var uppe på natten och letade efter en tång, så att jag själv skulle kunna dra ut tanden. Medans jag letade slog jag mig själv i huvudet för att förleda smärtan. Jag hittade tången och ställde mig framför spegeln. Jag kände inte igen mig själv. Ögonen var håliga och svarta av smärtan.
Jag tyckte jag såg ut som en galning. Jag lade ifrån mig tången och ramlade ihop på golvet.
Dagen därpå var jag på jobbet.
I första ring var jag deppig, riktigt tonårsdeppig, jag var olyckligt kär och det mesta gick snett. På grund av att jag inte mådde bra psykiskt så skolkade jag. Jag låg hemma och grät. Över allt och ingenting.
Är psyket så mycket svagare än kroppen? Eller är det en balans man kan arbeta på?
Jag tror att alla människor måste arbeta på att finna denna balans. Om man har balans i sig själv blir man inte lika irriterad på folk som gnäller över små saker. Man kan förstå och respektera att vi är olika.
Vi är olika människor som måste arbeta för lika rättigheter.
Det tycker i alla fall jag.
Om energitjuvar…
Är det bara jag som har några personer i min bekantskapskrets som bokstavligen suger energin ur en? Det är dessa personer, som man av någon anledning bryr sig lite för mycket om. Eller inte alls tillräckligt.
För man ger för mycket av sig själv, sin tid och sitt engagemang utan att faktiskt få särskilt mycket tillbaka.
Jag kanske är självisk. Självisk som bara den. För om jag ger, förväntar jag mig att få tillbaka. Kanske inte alltid lika mycket eller samma sak. Men ibland.
En klok vän jag hade sa en gång till mig att riktig vänskap kunde definieras utifrån följande princip, den ena kunde bjuda den andra på gröna lund ena dagen och den andra kunde ge ett kinderägg dagen därpå. Och det skulle vara lika mycket värt. Jag tycker att den definitionen fungerar bra vad det gäller saker som handlar om pengar. För där kan vi oftast ge olika mycket. Men hur definierar man tid och omtanke på samma sätt?
Ska det vara så att den ena parten i en vänskap ska lyssna, ta kritik och vara förstående för att dagen därpå kunna få en bråkdel av samma sak tillbaka?
Det tycker inte jag.
Sedan är ju inget okomplicerat förstås. Man behöver ju olika mycket i olika perioder, och har man en vän som mår för dåligt i sig själv för att kunna hjälpa någon annan kan man ju ha förståelse. I alla fall ett tag. För så småningom tar man slut. Man orkar inte ge längre.
Tänk på när man har tröstat någon som varit ledsen, man har lyssnat, kramat och försökt stötta upp. Jag vet att när jag kommer hem från något sådant, så behöver jag en kram.
Det är som om man tömt hela sitt förråd av styrka på någon annan.
Då behöver man att någon kan ge tillbaka lite. Sedan behöver den att någon annan ger lite.
Som ni förstår fungerar bara detta system så länge alla har någon. Och så länge alla ger till någon. Hur ofta stämmer det?
Just nu har jag inte råd med energitjuvar. Jag måste få växa själv. Få vara mig själv. Bara lyssna och ställa upp på folk som gör det tillbaka. Ni vet vilka ni är, för ni tar er tid att läsa det jag skriver, lyssna på mina ord och fundera över dem.
Tack.
Stavgång och vegetarisk kost. Den magiska siffran tre.
Jag kom på att jag alldeles glömt bort min bloggs ursprungliga funktion. Att vara lite utav en dagbok, där jag också skriver om hur jag mår och vad jag gör.
Personligen tycker jag i och för sig inte att det ens är en tredjedel så intressant som vad jag tycker.
Just nu tittar jag på Teodor som försöker attackera tvätten. Han har rullat till påsarna med nytvättad tvätt och gråter och skriker av frustration för att han inte kan krypa upp bland tvätten. Sen lipar jag, han skrattar. Sen tittar jag bort och han börjar pipa. Så kan vi hålla på ett tag, jag försöker få honom att förstå detta med objektpermanens. Men det går långsamt.
Mitt återfunna intresser för den vegetariska kosten går bra. Lagar fantastiska soppor och mår bättre. Både mentalt och fysiskt. Men bävar för att ta dusten med min pappa. Minnet från mina vegetariska tonår är inte så långt bort som de borde vara. Jag har promenerat min tredje dag med stavarna, 5,28 km går jag, på ca en timme.. Skulle vilja få upp tempot lite faktiskt.
För mig är tre dagar alltid lite speciellt. Då har det börjat bli en vana. Det är samma sak när man slutar med något, till exempel äta godis. Då är det de tre första dagarna som är värst. Samma sak om man gör något dåligt tre gånger i följd, skolkar från italienskan till exempel. Då blir det svårt att gå tillbaka. Efter tre veckor börjar vanan bli rutin, och efter tre månader måste man inte längre peppa sig på samma sätt.
Min magiska siffra är tre, vilken är din?
Just nu är vi tre i min familj :) lycka. Jag vill egentligen nog ha tre barn... Jag tror jag kommer nå min prime runt trettio.
Apropå det, ibland tänker jag på de som nådde sin höjdpunkt i högstadiet eller gymnasiet, som sen faktiskt inte kommer någon vart. Det är trist.
Personligen vet jag att jag har en möjlighet att ständigt förbättra mig själv. Jag är övertygad om att jag kommer att vara fantastisk vid femtio. Precis som Oprah.
Personligen tycker jag i och för sig inte att det ens är en tredjedel så intressant som vad jag tycker.
Just nu tittar jag på Teodor som försöker attackera tvätten. Han har rullat till påsarna med nytvättad tvätt och gråter och skriker av frustration för att han inte kan krypa upp bland tvätten. Sen lipar jag, han skrattar. Sen tittar jag bort och han börjar pipa. Så kan vi hålla på ett tag, jag försöker få honom att förstå detta med objektpermanens. Men det går långsamt.
Mitt återfunna intresser för den vegetariska kosten går bra. Lagar fantastiska soppor och mår bättre. Både mentalt och fysiskt. Men bävar för att ta dusten med min pappa. Minnet från mina vegetariska tonår är inte så långt bort som de borde vara. Jag har promenerat min tredje dag med stavarna, 5,28 km går jag, på ca en timme.. Skulle vilja få upp tempot lite faktiskt.
För mig är tre dagar alltid lite speciellt. Då har det börjat bli en vana. Det är samma sak när man slutar med något, till exempel äta godis. Då är det de tre första dagarna som är värst. Samma sak om man gör något dåligt tre gånger i följd, skolkar från italienskan till exempel. Då blir det svårt att gå tillbaka. Efter tre veckor börjar vanan bli rutin, och efter tre månader måste man inte längre peppa sig på samma sätt.
Min magiska siffra är tre, vilken är din?
Just nu är vi tre i min familj :) lycka. Jag vill egentligen nog ha tre barn... Jag tror jag kommer nå min prime runt trettio.
Apropå det, ibland tänker jag på de som nådde sin höjdpunkt i högstadiet eller gymnasiet, som sen faktiskt inte kommer någon vart. Det är trist.
Personligen vet jag att jag har en möjlighet att ständigt förbättra mig själv. Jag är övertygad om att jag kommer att vara fantastisk vid femtio. Precis som Oprah.
Klä på er...Snälla.
Hmm... Nu kommer jag låta som en gammal tant.
Jag vet det, men jag kan inte hjälpa det.
Jag riktar mig nog framförallt till kvinnor, som vanligt, men även till de killar som väljer att gå omkring med byxorna så långt nere att man ser deras kalsonger. Ibland noterar man att de verkar ha samma kallingar på sig väldigt länge...
Snälla, låt mig välja om jag ska se någons underkläder eller inte. SNÄLLA.
Jag såg en fantastisk film häromdagen, fantastisk ur ett modeperspektiv det vill säga. Det var den målade slöjan med Edward Norton. Jag lärde mig att om kvinnan visar mindre av sin kropp generellt, får hon mer makt när hon faktiskt gör det.
Människor är så avtrubbade idag, med ett mode som alltför ofta innebär att det ser ut som om man glömt ett plagg. Alla dessa tjejer i nylonstrumpbyxor och linnen som slutar precis under rumpan. Och pumps till.
Vart tog kjolen vägen? Jag saknar till och med minikjolen, som nästan avslöjar lika mycket. Bara för känslan av kläder.
Är dagens kläder så fula att man måste gå naken?
Hihi, jag vet attså inte är fallet, däremot så vet jag att när jag väljer en för djup urringning eller en för kort kjol att min kropp blir tillgänglig för andra. Det finns tillfällen då jag tycker det är passande, och tillfällen då jag inte tycker att det är passande. På min arbetsplats till exempel.
Sedan är jag uppfostrad på ett sätt som lärt mig att visa antingen eller. Visar man ben, visar man inte urringning och vice versa. Den gyllene regeln verkar vara helt bortglömd idag.
Hur kan ens kropp, om man visar den för alla, fortfarande vara speciell?Jag varnade och sa att jag skulle låta som en gammal tant...
Men jag undrar, om man går omkring i bara underkläder, vad har man då på sig om man ska känna sig fin för sin partner? Eller om man vill känna sig extra speciell. Man har bara en kropp, och den är fantastisk. Men den förlorar gnistan om den ständigt exploateras.
Det kan ju vara svårt att gå emot ett så naket mode, att bryta sig loss, av rädslan för att känna sig ointressant. Alla killar hänger antagligen med de halvnakna tjejerna. Men nu ska jag berätta en sak, som låter som en klyscha men som är sann i mitt fall. Uppraggad har jag blivit i både polotröja och urringat linne. Ju slampigare jag har varit klädd, ju fler killar har kommit fram. Jag har blivit attackerad på dansgolv, fått sparka ifrån mig diverse äckliga karlar och fått nobba ett antal oanständiga förslag.
Ju mer påklädd jag har varit (det kan röra sig om pösiga byxor och polokrage), desto intressantare killar har jag pratat med. Jag träffade min sambo en kväll då jag hade på mig en polotröja och lite förstora blå byxor. Och vi har delat åtta år tillsammans. Jag tycker att det är tänkvärt.
Jag ska gå ut på lördag, jag kommer att ha på mig svarta leggings och en oversized tröja. Pösigt upptill, tight nertill. Och jag är övertygad om att jag kommer ha roligt.
//En gammal kärring som saknar goda värderingar i samhället.
Jag vet det, men jag kan inte hjälpa det.
Jag riktar mig nog framförallt till kvinnor, som vanligt, men även till de killar som väljer att gå omkring med byxorna så långt nere att man ser deras kalsonger. Ibland noterar man att de verkar ha samma kallingar på sig väldigt länge...
Snälla, låt mig välja om jag ska se någons underkläder eller inte. SNÄLLA.
Jag såg en fantastisk film häromdagen, fantastisk ur ett modeperspektiv det vill säga. Det var den målade slöjan med Edward Norton. Jag lärde mig att om kvinnan visar mindre av sin kropp generellt, får hon mer makt när hon faktiskt gör det.
Människor är så avtrubbade idag, med ett mode som alltför ofta innebär att det ser ut som om man glömt ett plagg. Alla dessa tjejer i nylonstrumpbyxor och linnen som slutar precis under rumpan. Och pumps till.
Vart tog kjolen vägen? Jag saknar till och med minikjolen, som nästan avslöjar lika mycket. Bara för känslan av kläder.
Är dagens kläder så fula att man måste gå naken?
Hihi, jag vet attså inte är fallet, däremot så vet jag att när jag väljer en för djup urringning eller en för kort kjol att min kropp blir tillgänglig för andra. Det finns tillfällen då jag tycker det är passande, och tillfällen då jag inte tycker att det är passande. På min arbetsplats till exempel.
Sedan är jag uppfostrad på ett sätt som lärt mig att visa antingen eller. Visar man ben, visar man inte urringning och vice versa. Den gyllene regeln verkar vara helt bortglömd idag.
Hur kan ens kropp, om man visar den för alla, fortfarande vara speciell?Jag varnade och sa att jag skulle låta som en gammal tant...
Men jag undrar, om man går omkring i bara underkläder, vad har man då på sig om man ska känna sig fin för sin partner? Eller om man vill känna sig extra speciell. Man har bara en kropp, och den är fantastisk. Men den förlorar gnistan om den ständigt exploateras.
Det kan ju vara svårt att gå emot ett så naket mode, att bryta sig loss, av rädslan för att känna sig ointressant. Alla killar hänger antagligen med de halvnakna tjejerna. Men nu ska jag berätta en sak, som låter som en klyscha men som är sann i mitt fall. Uppraggad har jag blivit i både polotröja och urringat linne. Ju slampigare jag har varit klädd, ju fler killar har kommit fram. Jag har blivit attackerad på dansgolv, fått sparka ifrån mig diverse äckliga karlar och fått nobba ett antal oanständiga förslag.
Ju mer påklädd jag har varit (det kan röra sig om pösiga byxor och polokrage), desto intressantare killar har jag pratat med. Jag träffade min sambo en kväll då jag hade på mig en polotröja och lite förstora blå byxor. Och vi har delat åtta år tillsammans. Jag tycker att det är tänkvärt.
Jag ska gå ut på lördag, jag kommer att ha på mig svarta leggings och en oversized tröja. Pösigt upptill, tight nertill. Och jag är övertygad om att jag kommer ha roligt.
//En gammal kärring som saknar goda värderingar i samhället.
Jakten på kärlek
Alla har väl hört någon säga att han eller hon inte fann kärleken förrän efter de slutat leta?
Jag misstänker ibland att tron på det konceptet gått överstyr, och undrar om folk faktiskt har slutat leta efter kärlek?
Vi lever i en värld där det kroppsliga hyllas, man behöver bara slå på tv:n för att se mer eller mindre nakna människorkroppar. Människokroppen är ju vacker. Men de bilder som faktiskt visas är sällan verkliga, utan konstgjorda kroppar utan verklighetsförankring. Har det faktum att vi hela tiden matas med bilder om kroppen, gjort att vi faktiskt förlorat intresset för själen?
En gång i tiden, det kanske är i en viss ålder förresten, var det otroligt viktigt att ha en pojkvän, inte nödvändigtvis en pojkvän att älska, utan en att visa upp. Sen, någon gån efter 20 delade många av mina vänner in sig i kategorier. De som ville ha en partner och barn och de som bestämt sig för att singellivet var det bästa för dem. Kategori nummer två var också helt övertygade om att den fysiska kärleken var den enda kärlek de behövde.
De som istället tillhörde den första kategorin verkade må dåligt hela tiden då de inte hade någon.
Det tog inte lång tid för dessa två grupper att börja döma ut varandra.
Det är så jag känner mig ibland idag. Överallt jag går blir jag dömd, dömd för att jag valt att skaffa barn trots avsaknaden av en fast tjänst och utan god ekonomi.Det är inte så roligt att bli dömd för detta, som jag anser är det bästa valet jag gjort. Är det så långt mellan olika grupper att det kan anses omöjligt att bibehålla vänskapen till någon som är på en annan plats i livet?
Letar ingen efter den romantiska kärleken längre? Handlar allt bara om att passa in i någon kategori, eller att inte vara ensam? Det tycker jag verkar sorgligt...
Jag misstänker ibland att tron på det konceptet gått överstyr, och undrar om folk faktiskt har slutat leta efter kärlek?
Vi lever i en värld där det kroppsliga hyllas, man behöver bara slå på tv:n för att se mer eller mindre nakna människorkroppar. Människokroppen är ju vacker. Men de bilder som faktiskt visas är sällan verkliga, utan konstgjorda kroppar utan verklighetsförankring. Har det faktum att vi hela tiden matas med bilder om kroppen, gjort att vi faktiskt förlorat intresset för själen?
En gång i tiden, det kanske är i en viss ålder förresten, var det otroligt viktigt att ha en pojkvän, inte nödvändigtvis en pojkvän att älska, utan en att visa upp. Sen, någon gån efter 20 delade många av mina vänner in sig i kategorier. De som ville ha en partner och barn och de som bestämt sig för att singellivet var det bästa för dem. Kategori nummer två var också helt övertygade om att den fysiska kärleken var den enda kärlek de behövde.
De som istället tillhörde den första kategorin verkade må dåligt hela tiden då de inte hade någon.
Det tog inte lång tid för dessa två grupper att börja döma ut varandra.
Det är så jag känner mig ibland idag. Överallt jag går blir jag dömd, dömd för att jag valt att skaffa barn trots avsaknaden av en fast tjänst och utan god ekonomi.
Letar ingen efter den romantiska kärleken längre? Handlar allt bara om att passa in i någon kategori, eller att inte vara ensam? Det tycker jag verkar sorgligt...
Kvinnor, kritik och vänskap
Jag kan för mitt liv inte begripa detta med vänskap.
Hur kan de människor man har närmast sig, de som betyder mest också vara de som hittar mest fel på en?
Ibland känns det som om allt jag gör är fel, för alltid blir någon upprörd över något jag säger eller gör och måste genast kritisera. Det känns som om jag inte får ge kritik, men förväntas kunna ta den.
Men hur mycket är det tänkt att man ska kunna hantera?
Finns jag bara för att behaga andra?
Jag tänker på mitt tidigare inlägg, om mina gymnasievänner, och det visar sig att samma regler verkar gälla i många vänskaper fortfarande i min ålder. Kanske hela livet.
Frågan är: Kan det kallas vänskap om man inte kan vara ärliga mot varandra?
Vissa människor, starka människor, klarar av att ha vad jag skulle kalla en "ojämställd vänskap" där den ena får kritisera, men inte den andra. Där en person har rätt att säga sin åsikt men inte den andra.
För att klara det krävs en styrka som jag inte har, för i min värld måste allt vara rättvist. Annars tjurar jag som en liten treåring :P
Ärlighet är en av de egenskaper som jag värderar högst. Är det orimligt av mig att kräva och förvänta mig att mina vänner tycker likadant? Finns det ingen "rätt" att vara ärlig?
Man brukar ju ibland vända på det och säga att alla har rätt att höra sanningen. Frågan är om människor ska kräva sanningen för att man ska ha rätt att tala om den.
Måste man ibland ljuga för vänskaps skull?
Jag vet inte om jag är villig att göra det.
Vissa människor "samlar på sig" massa kritik, eller saker som de "stör sig på" hos andra, sedan så exploderar de en vacker dag och vräker ur sig allt. Jag försöker att säga till på en gång istället, fråga vad människor menar om de säger något som gör mig ledsen. Tyvärr så menar de ibland att göra det.
Varför måste så många kvinnor ständigt kritisera sina vänner, ställa krav och vilja att andra ska ändra på sig själva?
Varför måste så många trycka ner andra för att må bättre i sig själva?
För om vänskap endast kan existera på bekostnad av ärlighet undrar jag vad vänskap är nödvändig för? Jag menar, det är ju med sina vänner man skall kunna vara sig själv. Utan att behöva censurera sig.
Har det blivit så, att vänner inte längre fungerar som ett stöd, utan snarare som en sköld för att slippa vara ensam?
Personligen väljer jag hellre att vara ensam än oärlig i så fall....
Hur kan de människor man har närmast sig, de som betyder mest också vara de som hittar mest fel på en?
Ibland känns det som om allt jag gör är fel, för alltid blir någon upprörd över något jag säger eller gör och måste genast kritisera. Det känns som om jag inte får ge kritik, men förväntas kunna ta den.
Men hur mycket är det tänkt att man ska kunna hantera?
Frågan är: Kan det kallas vänskap om man inte kan vara ärliga mot varandra?
Vissa människor, starka människor, klarar av att ha vad jag skulle kalla en "ojämställd vänskap" där den ena får kritisera, men inte den andra. Där en person har rätt att säga sin åsikt men inte den andra.
För att klara det krävs en styrka som jag inte har, för i min värld måste allt vara rättvist. Annars tjurar jag som en liten treåring :P
Ärlighet är en av de egenskaper som jag värderar högst. Är det orimligt av mig att kräva och förvänta mig att mina vänner tycker likadant? Finns det ingen "rätt" att vara ärlig?
Man brukar ju ibland vända på det och säga att alla har rätt att höra sanningen. Frågan är om människor ska kräva sanningen för att man ska ha rätt att tala om den.
Måste man ibland ljuga för vänskaps skull?
Jag vet inte om jag är villig att göra det.
Vissa människor "samlar på sig" massa kritik, eller saker som de "stör sig på" hos andra, sedan så exploderar de en vacker dag och vräker ur sig allt. Jag försöker att säga till på en gång istället, fråga vad människor menar om de säger något som gör mig ledsen. Tyvärr så menar de ibland att göra det.
Varför måste så många kvinnor ständigt kritisera sina vänner, ställa krav och vilja att andra ska ändra på sig själva?
Varför måste så många trycka ner andra för att må bättre i sig själva?
För om vänskap endast kan existera på bekostnad av ärlighet undrar jag vad vänskap är nödvändig för? Jag menar, det är ju med sina vänner man skall kunna vara sig själv. Utan att behöva censurera sig.
Har det blivit så, att vänner inte längre fungerar som ett stöd, utan snarare som en sköld för att slippa vara ensam?
Personligen väljer jag hellre att vara ensam än oärlig i så fall....
Jakten på lycka
Finns det någon annan som tänkt på att man liksom aldrig blir nöjd?
Jag har haft flera vänner som mantrat om jag bara får en pojkvän då skulle jag vara lycklig.
Problemet är att det inte är riktigt så enkelt att leva.
Lycka är ett mentalt tillstånd, teoretiskt sätt är det möjligt att stå ensam och utblottad och ändå vara lycklig.
Allt beror på vad som gör en lycklig.
Många tror på prylar, jag själv har tänkt mer än en gång "om jag bara hade just de jeansen så skulle jag vara lycklig, eller just den mp3 spelaren".
Så fort dessa saker är införskaffade går jag vidare till något nytt, just den jackan skulle nog göra mig lycklig. Bör jag byta pojkvän, det kanske finns någon där ute som innehåller den magiska kraften som skall göra mig lycklig.
Idag tog jag en lång promenad med mina "nördiga" promenadstavar och försökte komma på exakt vad det är som gör mig lycklig. Min lilla sons skratt kom upp i huvudet, att vara runt personer jag älskar, att bli kramad av Markus. Att ha turen att få älska.
Jag blir lycklig av mitt arbete, av att möta och utmanas av andra människor.
Men alla dessa saker som jag tänkte på först var liksom låsta hos andra människor. Jag kan ju inte tvinga min son skratta varenda gång jag känner mig olycklig. Vad kan jag göra själv?
Svaret kom i slutet av min promenad, jag kan vara ute och gå, lite för fort i den friska luften. Jag kan lyssna på musik. Jag kan njuta av en bra bok (även om någon annan måste ha skrivit den:P).
Jag kan skriva vad jag tycker och hoppas att någon annan läser.
För jag blir lycklig av att skriva. Av att säga vad jag tycker. Sådan har jag alltid varit.
Det tog mig ganska lång tid att komma fram till, vilka saker jag kunde göra varje dag för att hålla humöret uppe. Det kommer att ta mig ännu längre tid innan jag aktivt tillämpar det varje dag. Men jag måste, för ibland gråter barnet, hur mycket jag än försöker få det att skratta. Ibland envisas solen med att gömma sig bakom molnen, och vinden envisas med att blåsa kallt. Människor envisas med att vara otrevliga.
Och då har man bara sig själv. Då måste man ta ansvar för sin egen lycka :)
Jag har haft flera vänner som mantrat om jag bara får en pojkvän då skulle jag vara lycklig.
Problemet är att det inte är riktigt så enkelt att leva.
Lycka är ett mentalt tillstånd, teoretiskt sätt är det möjligt att stå ensam och utblottad och ändå vara lycklig.
Allt beror på vad som gör en lycklig.
Många tror på prylar, jag själv har tänkt mer än en gång "om jag bara hade just de jeansen så skulle jag vara lycklig, eller just den mp3 spelaren".
Så fort dessa saker är införskaffade går jag vidare till något nytt, just den jackan skulle nog göra mig lycklig. Bör jag byta pojkvän, det kanske finns någon där ute som innehåller den magiska kraften som skall göra mig lycklig.
Idag tog jag en lång promenad med mina "nördiga" promenadstavar och försökte komma på exakt vad det är som gör mig lycklig. Min lilla sons skratt kom upp i huvudet, att vara runt personer jag älskar, att bli kramad av Markus. Att ha turen att få älska.
Jag blir lycklig av mitt arbete, av att möta och utmanas av andra människor.
Men alla dessa saker som jag tänkte på först var liksom låsta hos andra människor. Jag kan ju inte tvinga min son skratta varenda gång jag känner mig olycklig. Vad kan jag göra själv?
Svaret kom i slutet av min promenad, jag kan vara ute och gå, lite för fort i den friska luften. Jag kan lyssna på musik. Jag kan njuta av en bra bok (även om någon annan måste ha skrivit den:P).
Jag kan skriva vad jag tycker och hoppas att någon annan läser.
För jag blir lycklig av att skriva. Av att säga vad jag tycker. Sådan har jag alltid varit.
Det tog mig ganska lång tid att komma fram till, vilka saker jag kunde göra varje dag för att hålla humöret uppe. Det kommer att ta mig ännu längre tid innan jag aktivt tillämpar det varje dag. Men jag måste, för ibland gråter barnet, hur mycket jag än försöker få det att skratta. Ibland envisas solen med att gömma sig bakom molnen, och vinden envisas med att blåsa kallt. Människor envisas med att vara otrevliga.
Och då har man bara sig själv. Då måste man ta ansvar för sin egen lycka :)
En övertro på det mänskliga intellektet
Japp, då var det bara att inse.
Jag trodde att människorna var smartare än de egentligen är. Det var egentligen inte så svårt att komma fram till detta. Det räckte med en surfning på den så kallade ansiktsboken för att inse att folk faktiskt inte tänker.
De tänker inte på att genom att publicera sina bilder på fb, så förlorar man till viss del äganderätten över dem. Så om man inte vill att ens bilder ska användas till porr så kanske man ska se över vilka bilder man publicerar.
Är det bara jag som tycker att det är obehagligt?
Alla dessa kvinnor som lägger upp massor av bilder på sig själva i bara underkläder. Jo, visst att man inte behöver skämmas för sin kropp, men personligen föredrar jag att själv ha rättigheterna till bilder på mig själv.
I alla fall om jag poserar utmanande i bara underkläder...
Många fb användare är förstås unga, och jag vet av egen erfarenhet att man inte tänker så långt när man är mellan 14-19 år, men det är ju faktiskt inte bara de som gör de här misstagen. Det finns gott om vuxna "förebilder" som gör samma sak.
Varför?
Varför är det nödvändigt att ständigt exponera sin kropp? Räcker det inte med att slå på tv:n och se alla plastic fantastic människor springa omkring halv (eller hel) nakna. Lycka=perfektion... Skrattretande.
När jag var som minst vägde jag 61 kg till mina 176 cm. Jag åt knappt något och tog powerwalks på två-tre timmar varje dag. Och jag tyckte att jag var tjock. Superfet till och med. Så jag tillät inte mig själv att göra så mycket roliga saker. Öl, bara onödiga kalorier. Och jag ifrågasatte ständigt varför jag inte gick ner mer i vikt. Inte helt friskt va?
Jag har nog aldrig mått sämre. Det var min mamma som skakade ur mig ur bubblan.
Jag pratade som vanligt viktminskning med henne, och hon svarade mig bara.. "Hmm, lilla vän, din kropp svälter. Du ska nog kanske prova att äta lite mat."
Om jag inte skulle ha lyssnat, bävar jag för vad detta kunde ha lett till.
Men jag kände mig så dum. Dummare än alla andra. Jag trodde att andra människor hade intelligensen nog att förstå.
Att lycka inte är siffror på vågen. Eller centimetrar eller fettprocent.
Lycka är ett mentalt tillstånd. Som man bara kan uppnå om man mår bra.
Jag trodde alla förstod det utom jag.
Jag trodde vuxna skulle vara förebilder för unga.
Jag trodde någon skulle bry sig.
Jag trodde att människor visste att det är bättre att vara en trevlig person, än en snygg person.
Jag trodde folk ville mer med sina liv än att exponera sina kroppar.
Jag trodde människorna ville behålla rättigheterna till egna intima bilder.
Jag trodde faktiskt att folk var lite smartare än de egentligen är.
Jag trodde att människorna var smartare än de egentligen är. Det var egentligen inte så svårt att komma fram till detta. Det räckte med en surfning på den så kallade ansiktsboken för att inse att folk faktiskt inte tänker.
De tänker inte på att genom att publicera sina bilder på fb, så förlorar man till viss del äganderätten över dem. Så om man inte vill att ens bilder ska användas till porr så kanske man ska se över vilka bilder man publicerar.
Är det bara jag som tycker att det är obehagligt?
Alla dessa kvinnor som lägger upp massor av bilder på sig själva i bara underkläder. Jo, visst att man inte behöver skämmas för sin kropp, men personligen föredrar jag att själv ha rättigheterna till bilder på mig själv.
I alla fall om jag poserar utmanande i bara underkläder...
Många fb användare är förstås unga, och jag vet av egen erfarenhet att man inte tänker så långt när man är mellan 14-19 år, men det är ju faktiskt inte bara de som gör de här misstagen. Det finns gott om vuxna "förebilder" som gör samma sak.
Varför?
Varför är det nödvändigt att ständigt exponera sin kropp? Räcker det inte med att slå på tv:n och se alla plastic fantastic människor springa omkring halv (eller hel) nakna. Lycka=perfektion... Skrattretande.
När jag var som minst vägde jag 61 kg till mina 176 cm. Jag åt knappt något och tog powerwalks på två-tre timmar varje dag. Och jag tyckte att jag var tjock. Superfet till och med. Så jag tillät inte mig själv att göra så mycket roliga saker. Öl, bara onödiga kalorier. Och jag ifrågasatte ständigt varför jag inte gick ner mer i vikt. Inte helt friskt va?
Jag har nog aldrig mått sämre. Det var min mamma som skakade ur mig ur bubblan.
Jag pratade som vanligt viktminskning med henne, och hon svarade mig bara.. "Hmm, lilla vän, din kropp svälter. Du ska nog kanske prova att äta lite mat."
Om jag inte skulle ha lyssnat, bävar jag för vad detta kunde ha lett till.
Men jag kände mig så dum. Dummare än alla andra. Jag trodde att andra människor hade intelligensen nog att förstå.
Att lycka inte är siffror på vågen. Eller centimetrar eller fettprocent.
Lycka är ett mentalt tillstånd. Som man bara kan uppnå om man mår bra.
Jag trodde alla förstod det utom jag.
Jag trodde vuxna skulle vara förebilder för unga.
Jag trodde någon skulle bry sig.
Jag trodde att människor visste att det är bättre att vara en trevlig person, än en snygg person.
Jag trodde folk ville mer med sina liv än att exponera sina kroppar.
Jag trodde människorna ville behålla rättigheterna till egna intima bilder.
Jag trodde faktiskt att folk var lite smartare än de egentligen är.
Den vidunderliga kvinnokroppen...
Jag var visst tvungen att nå en viss ålder för att begripa :P
För att verkligen kunna förstå. Jag kan bara hoppas att jag genom att skriva ner mina ord kan hjälpa andra att förstå lite tidigare, eller att förstå alls.
Ögonblicket av visdom inträffade igår, efter att alla gäster gått. Magen var stinn och svullen efter diverse kakätning. Som Karlsson på taket (för övrigt är han en stor förebild i livet) klappade jag mig lite på magen.
"Åååhh wow, Mackan känn, känn vad len min mage är!" ropade jag fascinerat. Min käre sambo lägger handen på min mage och känner efter. "Mm, vad mysigt" säger han "varför är det så?"
Anledningen till att min mage är så len är att jag har fött barn, striorna eller bristningarna är lenare än huden är i övrigt.
De kanske inte är så snygga, men de är mysiga.
Det var då det gick upp för mig. Min kropp har gjort det den ska. Det är bara min kropp som skulle klarat att låta just mitt barn leva och växa därinne. Det är bara min kropp som skulle ha klarat att ge just mitt barn liv och föda mitt barn.
Det är därför kvinnors kroppar är fantastiska. För vad kan egentligen mäns kropper?
Min vän Tompa brukade sjunga för mig när vi var yngre " Jag kan nåt som inte du kan, jag kan pinka rakt fram, det kan inte du, för Du är tjej!" Men jag kan något mycket bättre :P
Distans kvinnor, tjejer och män, till sig själv. Det vore grymt om jag kunde hitta ett sätt att få magrutor igen. Men, det är viktigare att vara hälsosam att må BRA!
Newsflash!!!! Det är inte hälsosamt att se ut som en modell, att vara underviktig (liksom överviktig) förkortar livet och försämrar livskvalitén. Svält är inte rätt väg. Jag menar förstås inte att klanka på tjejer som är naturligt smala, som lever hälsosamt och ändå är mini små, petite. Vad jag vänder mig emot är denna hets, denna stora strävan hos unga att vara lika smala som modellerna... Det finns två stora saker att ta i beakttande. Om mina tankar ovan stämmer, om det fantastiska i att kunna nära ett barn så är det lättare för en kvinna, med lite övervikt att bli gravid än någon som är underviktig. Min mamma har alltid sagt att fertilitet är ett friskhetstecken, då borde väl kroppen må lite bättre om det finns lite att ta av? Det finns i och för sig aldrig någon universalsanning som går att tillämpa på alla, men det är värt att fundera på.
För vill man bli smalare av hälsoskäl, eller eftersträvar man att se ut som modellerna på tv?
Denna fråga leder till min andra punkt värd att ta i beakttande, varför eftersträva ett ideal som i grunden är skapade av män visserligen, men i många fall homosexuella män, modeskaparna? Många verkar vilja att deras kvinnliga modeller ska se ut som pojkar.
Varför är det eftersträvansvärt?
För att verkligen kunna förstå. Jag kan bara hoppas att jag genom att skriva ner mina ord kan hjälpa andra att förstå lite tidigare, eller att förstå alls.
Ögonblicket av visdom inträffade igår, efter att alla gäster gått. Magen var stinn och svullen efter diverse kakätning. Som Karlsson på taket (för övrigt är han en stor förebild i livet) klappade jag mig lite på magen.
"Åååhh wow, Mackan känn, känn vad len min mage är!" ropade jag fascinerat. Min käre sambo lägger handen på min mage och känner efter. "Mm, vad mysigt" säger han "varför är det så?"
Anledningen till att min mage är så len är att jag har fött barn, striorna eller bristningarna är lenare än huden är i övrigt.
De kanske inte är så snygga, men de är mysiga.
Det var då det gick upp för mig. Min kropp har gjort det den ska. Det är bara min kropp som skulle klarat att låta just mitt barn leva och växa därinne. Det är bara min kropp som skulle ha klarat att ge just mitt barn liv och föda mitt barn.
Det är därför kvinnors kroppar är fantastiska. För vad kan egentligen mäns kropper?
Min vän Tompa brukade sjunga för mig när vi var yngre " Jag kan nåt som inte du kan, jag kan pinka rakt fram, det kan inte du, för Du är tjej!" Men jag kan något mycket bättre :P
Distans kvinnor, tjejer och män, till sig själv. Det vore grymt om jag kunde hitta ett sätt att få magrutor igen. Men, det är viktigare att vara hälsosam att må BRA!
Newsflash!!!! Det är inte hälsosamt att se ut som en modell, att vara underviktig (liksom överviktig) förkortar livet och försämrar livskvalitén. Svält är inte rätt väg. Jag menar förstås inte att klanka på tjejer som är naturligt smala, som lever hälsosamt och ändå är mini små, petite. Vad jag vänder mig emot är denna hets, denna stora strävan hos unga att vara lika smala som modellerna... Det finns två stora saker att ta i beakttande. Om mina tankar ovan stämmer, om det fantastiska i att kunna nära ett barn så är det lättare för en kvinna, med lite övervikt att bli gravid än någon som är underviktig. Min mamma har alltid sagt att fertilitet är ett friskhetstecken, då borde väl kroppen må lite bättre om det finns lite att ta av? Det finns i och för sig aldrig någon universalsanning som går att tillämpa på alla, men det är värt att fundera på.
För vill man bli smalare av hälsoskäl, eller eftersträvar man att se ut som modellerna på tv?
Denna fråga leder till min andra punkt värd att ta i beakttande, varför eftersträva ett ideal som i grunden är skapade av män visserligen, men i många fall homosexuella män, modeskaparna? Många verkar vilja att deras kvinnliga modeller ska se ut som pojkar.
Varför är det eftersträvansvärt?
Ännu en dag, ännu ett år
Idag måste jag fatta mig kort. Har alldeles för mycket att göra för att sitta och hänga vid datorn.
Idag är en sorgens dag. Jag lämnar ålder 25 för åldern 26. Det känns som om ett helt år har försvunnit, kanske för att jag var gravid åtminstone halva mitt 25:e år. Sedan försvann tre de tre månaderna som kom efter förlossningen, de försvann i ett virrvarr av sömnbrist... Så egentligen har jag bara njutit av att vara 25 i tre månader...
Då borde jag få fylla 25 igen :)
Idag är också en lyckans dag, för jag har levt ännu ett år. Förhoppningsvis har jag också blivit lite visare. Klokare.
Kanske. Man kan ju hoppas i alla fall.
Vad är ålder? Siffror på ett papper. Dagar som försvinner, händelser som man glömmer.
Jag ska försöka njuta av 26. Varje dag.
Önska mig lycka till.
Idag är en sorgens dag. Jag lämnar ålder 25 för åldern 26. Det känns som om ett helt år har försvunnit, kanske för att jag var gravid åtminstone halva mitt 25:e år. Sedan försvann tre de tre månaderna som kom efter förlossningen, de försvann i ett virrvarr av sömnbrist... Så egentligen har jag bara njutit av att vara 25 i tre månader...
Då borde jag få fylla 25 igen :)
Idag är också en lyckans dag, för jag har levt ännu ett år. Förhoppningsvis har jag också blivit lite visare. Klokare.
Kanske. Man kan ju hoppas i alla fall.
Vad är ålder? Siffror på ett papper. Dagar som försvinner, händelser som man glömmer.
Jag ska försöka njuta av 26. Varje dag.
Önska mig lycka till.
